Fäbod Älgsjöselen Sven Olof Pettersson uppsats Uppsats för C 1/3 betyg i Nordisk och jämförande folklivsforskning, Uppsala. Etnologisk linje. Handled. doc.Fjellström Vårteminen 1971
Täpp Sven-Olof Pettersson Västmanland-Dala nation
Copyrights 1971 Sven-Olof Pettesson
Uppsats skannad
Uppsats textformat
Bilagor till uppsats
Bilder
Inspelningar kassettband
Uppsats skannad
Uppsats textformat
I. Inledning
II. Teorier om fäbodarnas uppkomst
III. Näringsutvecklingen under gångna sekler i Västerdalarna med särskild inriktning på MalungHuvudnäringar
Binäringar
Kronofogden i Västerdals Fögderi, femårsberättelser
Sammanfattning
IV Malung år 1970 Idbäcks by
V Fäbodområdet
VI. Buföring Buföringsvägar Vallningen Myrslogar Transportdon
Buföring
Buföringsvägar
Vallningen
Myrslogar
Transportdon
VII. Mjölkhushållningen och det dagliga kosthållet.
VIII Fäbodens föremålsbestånd. (Material, form, funktion)
IX. Klädsel
X. FritidssysselsättningSammanfattning
Käll- och litteraturförteckning
Teckenförklaringar
Bilagor
1) Karta Över Dalarna
2) Karta över undersökningsområdet
3) Karta över undersökningsområdet myrslogar, sovholar
4) Storskifteskarta över fäbodvallarna
5) Nu gällande karta över vallarna
6) Storskifteskarta, samt nu gällande karta över Fallvallarna
7) Karta över fäbodvallens stugor
8) Utdrag ur 1663 års fäbodlista
9) Frågelista
10) Svar på frågelista
11) Beskrivning till fotobilaga
12) Fotobilaga
Ljudinspelningar
I. Inledning
Syftet med föreliggande uppsats är att försöka ge en bild av fäbodlivet vid Älgsjöselens fäbodar i Malung och de förändringar som där inträffat under 1900-talet.
Denna avhandling är en utbyggnad av min tidigare ventilerade tvåbetygsuppsats
För att bättre kunna förstå 1900-talets utveckling inom fäbodområdet, har jag speciellt inriktat forskningen på den äldre tiden före 1900-talets början.
Det är av största betydelse att få kunskap om det samhälle där våra förfäder levde, efterson det nuvarande samhället utvecklats från det äldre. Något större material speciellt för fäbodområdet har ej påträffats, men med en historisk bakgrund av Västerdalarnas näringsutveckling, med speciell inriktning på Malung, hoppas jag kunna återge utvecklingen i stort. En del längre citat förekommer i den historiska delen av uppsatsen, men om dessa omarbetas, försvinner mycket av uppsatsens värde.
Det som främst undersökts vid Älgsjöselens fäbodar är buföring, buföringsvägar, vallning, myrslogar, transportdon, mjölkhushållning och det dagliga kosthållet, fäbodens föremålsbestånd, klädsel samt fritidssysselsättning. Avsnittet om myrslogarna har utökats väsentligt, beroende på att myrslogarna förr i tiden var av mycket stort värde för befolkningen Alla namn på myrslogar och även sovholar som kunnat spåras med sagesmannens hjälp, har karterats
Den historiska delen av uppsatsen utgöres av material från Landsarkivet i Uppsala, Riksarkivet i Stockholm, reseskildringar samt en av mig utarbetad frågelista angående tiden före år 1900, vilken tillsänts sju personer i Idbäcks by Svaren på frågelistan anser jag som mycket givande
Materialet till uppsatsen från kap VI, består nästan uteslutande av intervjuer med personer vilka alla har varit eller fortfarande är aktiva vid fäboden. Alla större intervjuer finns inspelade på band. Språket som använts vid bandupptagningarna är malungsdialekt, Alla av mig utförda inspelningar finns översatta och utskrivna på svenska.
Ett problem som ofta förekommer vid översättning från malungsdialekt till svenska är, att kunna få översättningen korrekt och kunna återge innehållet utan att snedvridningar eller missuppfattningar uppstår. Som alltid vid översättningar försvinner ofta någon poäng mer eller mindre, men enär jag själv behärskar denna dialekt tror jag mig ha eliminerat de största faromomenten.
De sagesman som finns inspelade på band, är alla födda och bosatta i Idbäcks by i Malung, Fäboden tillhör ovannämnda by. Själv är jag också född och uppväxt i byn Idbäck och har tillbringat 28 somrar vid den undersökta fäboden. Jag anser mig därför väl insatt i förhållandena på vallen. Följaktligen anser jag mig kunna uppträda som sagesman i denna uppsats, särskilt då för händelser och utveckling under de två senaste decennierna. De avsnitt i uppsatsen som saknar not, är alltså mina egna utsagor
I huvudsak kan man säga att sju sagesmän samt jag själv, har använts för denna undersökning. De har alla fått berätta om samma saker. Vad beträffar 1900-talet, skulle de själva ha upplevas det de berättade om. Under uppsatsförfattandet har jag kontrollerat deras utsagor emot varandra och funnit den stämma mycket bra överens. Oftast är det bara i någon detalj det skiljer sig åt, I stort anser jag dessa källor som mycket tillförlitliga, I svaren på frågelistan är sagesmännen inte lika eniga i sina svar. De sagesmän som är födda före år 1890, har i en del frågor svarat annorlunda än de yngre, vilket behandlas längre fram i uppsatsen,
För att kunna få någon klarhet i var undersökningsområdet är beläget, samt veta var de olika platserna som omtalas i denna uppsats är belägna i förhållande till fäboden, har jag utarbetat kartbilagor där de mest förekommande namnen utprickats.
Sist i uppsatsen finns en fotobilaga med foton från undersökningsområdet. Denna innehåller både äldre och nytagna foton.
Teorier om fäbodarnas uppkomst fann jag vara mycket intressanta och tog upp dessa som en sorts inledning till den äldre tiden. Jag ställer där upp några kända forskares teorier och sedan redovisar i uppsatsen vad som kunnat utforskas om fäboden sedan gångna tider, utan att direkt ta ställning för den ena eller andra teorin.
II. Teorier om fäbodarnas uppkomst
När man försöker att spåra ursprunget till våra fäbodar lämnar de arkeologiska vittnesbörden oss nästan helt i sticket. Medeltidslitteraturen i Sverige har i motsats till den norska och isländska ytterst litet att meddela oss om dåtida fäbodväsen. På denna grund har det spekulerats mycket över hur man skall tänka sig fäbodväsendets tidigaste utveckling och utbredning i vårt land.
Beträffande uppkomsten av våra fäbodar är det två huvuduppfattningar som gjort sig gällande. Den ena går ut på att fäboden vuxit fram med gården som utgångspunkt på grund av ett ökat krav på bete och vinterfoder. I detta fall är fäboden sekundär i förhållande till gården. Den andra uppfattningen går ut på att fäboden vuxit fram ur ett slags nomadism eller halvnomadism och att den tillkommit primärt och gården sekundärt.
Folklivsforskaren Sigurd Erixon ansåg att man troligen i och med den klimatförsämring som började göra sig gällande redan före Kristi födelse, tvingade befolkningen till att i första hand hålla nötboskapen inomhus under den kalla årstiden. Vinterfoder måste då anskaffas och lagras, Slåttermarker upprättades i skogarna och boskapen följde då med och fick beta i anslutning till slåtternarken.
Vid vår tideräknings början kan detta ha utvecklats till ett första steg mot fäboddrift, där den primitiva slåtterkojan eller slogboden utgjorde den första form av bebyggelse. Detta var då ingen nomadisering, utan snarare en växeldrift med boskapsskötsel och åkerbruk i förening, på två eller flera ställen med ett permanent vinterhem. Folklivsforskaren Gösta Berg är också inne på samma linje som Erixon, Han tar också avstånd från tanken på en nomadism i samband med boskapsskötseln.
Geografen John Frödin hävdade att fäboden kan ha varit både sekundär och primär i förhållande till gården, beroende på när och var fäboden vuxit fram, I likhet med Erixon hävdade också Frödin, att fäboden kan ha vuxit fram ur det intensiva arbetet vid slåtterbodarna.
Så långt är man inne på samma linje, men sedan avviker Frödin från folklivs-forskarna när han säger: "Man kan emellertid fråga sig, vad som var det primära i detta, boskapsskötseln eller åkerbruket. I många trakter var åtminstone den förra ojämförligt betydelsefullast och kanske därför äldst. I så fall får man räkna med, att befolkningen, sommartid flyttade med boskapen mellan regelbundet besökta slåttermarker. Här upplades vinterfoder, och sedan beboddes åter var och en av dessa platser under vintern, då detta skulle utnyttjas. På så vis uppstod en bygd av fäbodar, mellan vilka man flyttade.
Först så småningom tillkom åkerbruk, kanske först som svedjebruk Vid sådana fäbodar svedjades, där marken var odlingsbar, och senare förbättrades denna primitiva metod och man övergick till verkligt åkerbruk.
Där sådant idkades vid en fäbod, stannade man längre än på annat håll, emedan odlingarna måste skötas och här fanns ett större upplag av livsförnödenheter. Särskilt på vintern blev detta betydelsefullt. Så utdifferentierades efter hand en
huvudbygd. Där detta varit utvecklingsgången, var alltså fäbodbebyggelsen det primära och byarna eller huvudbygden det sekundära. 1)
En av Frödins teorier var alltså, att fäbodväsendet ursprungligen uppstått som ett övergångsstadiun mellan nomadism och fast bosättning. Man kan knappast diskutera med utgångspunkt från vad man vet on ex,vis hemfäbodar och långfäbodar i sen tid, då fäbodarna först och främst utnyttjades till att avlasta gården, för att få utökade betesmarker och åkrar. En sådan avlastning kan inte ha varit nödvändig i nordvästra Dalarna under förhistorisk tid, anser arkeologen Inga Serning, Vidare säger hon, att om en bosättning utanför gården förekom under viss del av året, bör denna ha haft också andra säsongsmässiga sysselsättningar som orsak ex,vis jakt, fiske och järnframställning 2)
Vilken teori som skulle passa in på Älgsjöselens fäbodar, går ej att fastställa då vi inte vet fäbodens ålder. Vi vet att myrjärnshantering, jakt och fiske förekommit samt en betydande foderbrist för kreaturen. Men att någon speciell verksamhet av de här uppräknade, var den bidragande orsaken till primär eller sekundär bebyggelse, kan ej med säkerhet fastställas men ingenting hindrar att inte alla fyra ovan uppräknade aktiviteter på något sätt kan ha samverkat
III.Näringsutvecklingen under gångna sekler i Västerdalarna med särskild inriktning på Malung
Huvudnäringar
Om man anser att historisk tid börjar först när skriftliga urkunder belysa ett lands eller en trakts historia, dröjer det länge, innan man kan tala om övre Dalarnas historiska tid. De första skriftliga urkunder som får oss att tänka på den övre dalabygden även om denna inte direkt nämnes, är de isländska sagorna. Där beskrives Olof den heliges tåg år 1030 till Norge. Denne skulle ha kommit från Uppland genom Järnbärarland. Landet sades vara uppfyllt av skogsbygder och Ödemarker. 3)
I Malung har hittats en stenyxa med skafthål från förhistorisk tid. Yxan är tillverkad av en vacker stenart (dioritporfyr). Detta fynd pekar på inflytande söderifrån och torde visa att svenskarnas urfäder redan under stenåldern trängt upp till dessa trakter. 4)
När de första människorna bosatte sig i Malung vet man ej, men första gången Malung omnämnes i skrift, är i Konung Sverres saga. Där omtalas att folket i Malung ännu år 1177, var hedningar. 5)
Västerdalarna omnännes även år 1248 i Wilhelm af Sabina redogörelse för Skeninge kyrkomötes beslut. Sedan han anfört vad en biskop skulle erhålla i gästning på sina visitationsresor, heter det: "Men i Västerdalarna i Västerås stift må man i dessa ting förfara, som hittills öfrigt varit". I dessa fattigt och glest befolkade trakter kunde inte en biskop räkna med samma gästning som i Nedre Dalarnas och Siljansbygdens jämförelsevis folkrika bygder.
Omnämnandet av Västerdalarna i Skeninge kyrkomötes beslut, visar också att kristendomen nu börjat tränga fram även i dessa trakter och att i viss mån ordnade kyrkliga förhållanden numera rådde eller åtminstone ansågs möjliga. 6)
Konung Gustav Adolf utfärdade en skrivelse den 4 juli 1621, att Lima och Malungs Socknar skulle vara "förskonta för halvparten mindre utlagor än Yttre Gäldet. för den svåra köldens skull". Detta bekräftades också senare av Drottning Christina år 1647. 7)
Från Länsstyrelsen utsändes år 1791 ett betänkande angående förbättrat ägoskifte. Där uttrycktes en önskan om bättre grannsämja, vidare att lägga bort oskicket att ta bort eller flytta på skiljenärkena mellan de oändligt många och smala åkertegarna. Det ansågs också, att de små tegarna borde sammanslås till större. Då behövde bonden inte "ha nånga lador, och andra hus som öda skog och kosta arbete vilket nyttigare kan användas" 8)
Vissa problem skulle naturligtvis uppstå, ex.vis var pengarna skulle tas för kartritningen m.m. Det ansågs från länsstyrelsens sida, att i de södra socknarna skulle bönderna kanske betala en del av kostnaderna, men i de norra socknarna var det svårare att få ut någon betalning. Bönderna i Lima socken svarade på detta. De ansåg att det var bättre att ha ägorna splittrade på flera ställen, "för om säden frös i en eller annan.by", kunde de dock vänta att den på något ställe "blifver oskadd och mognar". Tilläggas bör, att bönderna redan år 1783 av länsstyrelsen, tillsagts att dika ut källor och mossor, samt rensa upp älven och hugga undan skogen så inte åkern frös. 9)
År 1803 skrev skolmästare Arborelius i Malung, till landshövdingen och beklagade sig över att säden först. skadats av "alt för mycken torka och till slutet mot skördetiden af köld". Skolmästaren anhöll om att slippa Limas säd, som var "ganska svag" och i stället låta honom få de vanliga tjugo
tunnor av Malungs kronotionde och det övriga från Järna Sockens Kronotiondebod. 10)
Enligt detta brev skulle Malung och Järna ha fått bättre säd än Lima. Som redan framgått har bönderna i övre Dalarna verkligen fått kämpa mot kölden och särskilt då i äldre tider när man var mycket beroende av spannmålsskörden.
Vid slutet av 1500-talet, var korn det enda sädesslag som odlades i övre Dalarna 11)
Enligt en annan uppgift från 1800-talets början odlades då mycket havre i Malung. 12)
Om vi därefter ser på kreatursbesättningen i Övre Dalarna vid slutet av 1500-talet, var antalet oxar mycket lågt överlag. Malung hade det största antalet oxar (8 stycken), men det lägsta antalet svin (49 stycken). Kor (1123), getter (1183) och får (994) var helt dominerande. 13)
De ovan redovisade siffrorna återger säkerligen inte hela antalet, men de får nog anses ge en ungefärlig bild av fördelningen. Västerdalarna har den sämre jordmånen medan österdalarna har den bättre, vilket också von Unge nämnde när han företog sin vandring genom Dalarna år 1829.
Han antecknade följande; "Öster-Dalarne, dock med undantag af två a´tre socknar, är, till sin jordmån, bättre lottadt och i följd deraf mer beboddt än Vester-Dalarne,dess stora, fattiga grannland. Må hända har folket äfven sanna företräde i duglighet som sjelfva landet; men åtminstone står det i liflighet och umgängsamhet efter Vester-Dals folket, ty till de utmed Norrska
gränsen belägna socknar har en flägt af det Norska nationallynnet blåst öfver och der kan man i dess närmsta leder; studera förvandtskapen imellan tvänne folk, den fjellsträckningen i synlig måtto skilt från hvarandra 14)
Att märka är, att han troligen inte besökte Malung och Lima under denna resa, men han tycktes ändå veta hur det förhöll sig där ned bördighet och "folklynne”
Hans Järta framhåller i sin berättelse år 1822, att "I Öfre Dalarna är dock till och med sådan gräsbärande mark, som annorstädes skulle kallas den dåligaste äng, högst ringa i förhållande till åkervidden. Allmogen har därföre från uråldriga tider uppsökt och bragt under enskild eganderätt samt vidare i små lotter styckat nästan hvart enda kärr, som bär några svaga grässtrån, uti de avlägsna skogarna. Dessa vidt kringspridda kärrängar eller slogar, som ofta äro belägna flere mil från byarna, afbärgas med en så svår och långvarig möda, att hvarje lisspund starrhö som de gifva, skulle, om värdet däraf uppskattades efter dagsverksberäkning, blifva vida dyrare än det bästa foder i andra orter".
Bärgningsarbetet pågick långt in på hösten» "Höet uppsattes på hässjor och kan först afhämtas på vinterföret, hvarvid, då mycket snö fallit, vägar igenom skogarna måste upptrampas. Endast på detta sätt kan Dalaallmogen med flera veckors tidsförlust och våda för lif och hälsa, ihopsamla en ändock knapp och otillräcklig fodertillgång, som ytterligare måste ökas med löf, samt med ren-mossa och barkmjöl. Då vintrarna äro sena och skogsslogarna der höet är uppsatt, blifva otillgänglige längre tid än vanligt, eller eljest i svaga foderår, måste säden tillgripas för att lifnära boskapen 15)
När det gäller fäbodarna säger Järta följande; "Wid de fäbodställen, dit Dalaallmogen under en större del av sommaren flyttar sina hushåll, finnas ängsvallar, som i Westerdalarna öfvergödslas med den spillning, boskapen der lemnar, och i följd deraf ofta äro tämmeligen gräsbärande. Uti Öster-dalarna åter har den bättre jorden blifvit upptagen till åker, äfven omkring fäbodställena, hvilka derigenom hafva utseendet af särskilda byar" 16)
"Allmogen i den öfre Dalaorten nyttjar sällan golf i fähusen utan lägger der småningom under kreaturen tjenlig jord, granris, myrstackar och skogsröte, hvilka sålunda förvandlas till gödningsämnen. Härigenom kan en besuten och idog bonde, oaktadt foderbristen och ehuru han med hästen en större del af vintern måste vara hemifrån, ändock bereda sig en sådan gödseltillgång, at han årligen göder med omkring 100 lass af 3 cubik alnars innehåll vart tredje eller fjärde tunneland af sin åkervidd” 17)
Hans Järta var tydligen mycket insatt i förhållandena inom jordbruk och boskapsskötsel i Övre Dalarna» när han skildrar detta. Järta belyser mycket bra allmogens mödor i detta karga område, men han tycks inte vara riktigt nöjd med myrslåttern och fäbodarna när han påstår bl,a att fäbodarna är förlustbringande,18)
Men hur skulle allmogen i detta område ha klarat boskapsskötseln och fodertillgången utan myrslåtter och fäbodar. Det var ett problem som säkerligen inte var lätt att lösa vilket också framgår av att inga större förändringar inträffade förrän 1800-talets senare del och början av 1900-talet, när industrialiseringen så smått började ta fart i detta område, I Landshövdingens för Kopparbergs län femårsberättelse 1823-27, återkommer en i stort sett likadan beskrivning som den Järta lämnat, men med det tillägget att man ännu inte kunnat införa växelbruk i Övre Dalarna. 19)
Binäringar
I äldre handlingar för undersökningsområdet räknas alltid jordbruk och boskapsskötsel som huvudnäringar medan övriga aktiviteter räknas som binäringar, även om de kan anses ha gett en mycket bra inkomst. Myrjärnshanteringen i övre Dalarna har under flera århundraden haft stor betydelse för befolkningen i dessa områden, därom vittnar den nedan citerade handling från år 1663 som finns förvarad i Uppsala Landsarkiv, Den är mycket intressant ur den synpunkten att man finner myrmalmsfyndigheterna i de övre dalasocknarna samt den allmänna smidesverksamhet som där bedrevs, omnämnda samtidigt med järngruvorna i södra Dalarna och "Stoore Kåpparbärgs Gruffua". Samtidigt får man också veta något om råvaran eller halvfabrikatet till saltpannorna ute vid "Norske-havets" kust 20)
Den del av handlingen som berör Övre Dalarna, har följande lydelse: "Dhen Almogen som boor i Elfdahlerne Sochn i Österdahlerna, och dee som boo i Malungh och Lima Sochner i Wästerdahlerna, sellia myckit Järn smide, som beståår i Lijar, häst Skoor och, Sööm, yxar och annat smått, Så och i Järn-bleek, som de sellia till Norrige, dher sammastedes giöres der af Saldt pannor, at siudha Salt uthj, av dhet watnet som är i Wästerhafuet, Alla desse hafua inge Grufuor, uthan uptaga Jordh uthur Myhrar, der af smelta dee Järn, J små Vagnar, huilket dee sädan med hendren och stoora Hambrar uth smida, och icke med wattuhambrar. Detta är således i hast och korttheet författat, til des att fullkonligare kan ferdigh giöras" 21)
Det var bl.a Malungskarlar som levererade den av myrjärn mödosant utsmidda plåten till de kittlar som "Norst saltt" eller "noretsalt" sjöds uti. Man kan också vara övertygad om att de i utbyte bl.a skaffade sig sådant salt. 22)
Nästan hundra år senare - år 1757 - när A, A, Hulphers besökte Malung under sin dalaresa. skrev han att ”byteshandel på Norige räknas för en del såsom vinning. Wintertiden resa flere af Bönderna dit in till Marknads-platserna hela 30 mil, och medföra sitt smide, som består af Liar, Hästskor, Söm, Spik och Saxar m.m. hvilket föryttras, och däremot tillbyta de sig Säd, Torr-fisk, Fårskinn, Talg, Sill och andra Victualier, till egen och grannarnas förnödenhet". Han skriver också, att ett "Manufaktur-Wärk torde snart anläggas pä 10-mils skogen vid Ryan av några Limakarlar", De hade redan fått Tillstånd 23)
Av Hulphers beskrivning framgår att inga större förändringar inträffat inom denna näring under det gångna seklet. Det är också av stort värde att få veta vilka varor som hemfördes från Norge, Salt omnämnes inte, men förmodligen ingår denna vara i det som han beskriver som "andra Victualier", Framställning av myrjärn tycks i stort ha upphört vid 1800—talets början, kanske något tidigare i Malung, men allmogen - i synnerhet i Lima fortsatte att köpa ämnesjärn vilket smiddes till liar, hästskor m.m. Dessa alster såldes oftast till Norge 24)
Att myrjärnsframställningen avtog - särskilt i Lima - har säkerligen ett samband med att myrmalmstillgångarna minskade, men smidesverksanheten fortsatte med inköpt ännesjärn, för Malungs del, kan det delvis ha berott på den tilltagande skinnberedningen,
A,A, Hulphers säger redan år 1757, att "skinnberedningen är en god del af ortens näring: af de uppköpte Fårskinn göras Pälsar och Fällar, som äfwen i Landsorterna försäljes. De så kallade Malungs Skinnare äro bekante i flere Provincier, ty årligen utgå 3 till 400 Sockne-boer vid Helgomässo tiden, och återkommer om våren till åkerbruket" 25)
År 1822 säger Hans Järta, att "Fårskinnsberedning och söm af skinnkläder, både hemma och i andra orter, utgör den förnämsta binäringen för Malungs Socken".26)
Under 1800-talet hade Malung en säsongsmigrant på var åttonde invånare, vilket var en ganska hög siffra 27)
Kronofogden i Västerdals Fögderi, femårsberättelser
Kronofogden i Västerdals fögderi; Femårsberättelser n.n. 1836-1876.
År 1836 fanns i Malung 44 indelta soldater. I byn Grönland fanns ett garveri. Huvudnäring var jordbruket. Som binäringar idkades handel med skinn, dels beredning och sömnad, även som kringvandrande med smide.28)
Detta smide var troligen inköpt från någon annan socken ex.vis Eskilstuna.29)
Egen skogsavverkning bedrevs endast i obetydlig skala. Här bör man lägga märke till att storskifte ej verkställts ännu.
Som binäringar uppräknas; tillverkning av takspån, kolbränning, försäljning av bjälkar, forsling vid bruken, handel med fårskinn. Vidare omnännes att sill och torkad fisk köptes i Norge.30)
I kronofogdens femårsberättelse 1856-60 omtalas angående näringar, att man hade två-eller treskiftesbruk. Första året låg åkern i träda, andra året var den besådd med råg, korn eller blandsäd, tredje året ren havre. Jordbrukaren hade nu funnit det nyttigt att odla gräs på en del av jorden. Det ansågs att man då fick en sorts gödsling. Vete och rotfrukter odlades undantagsvis, eller "som på försök". Lin, hampa, och humle odlades, men inte så mycket att det täckte behovet, vidare säger kronofogden att man genomfört "Mycken nyodlingar och bättre skötsel av jorden så man kan tycka att folket kunde bärga sig, men folkökningen är så stor att det inte räcker med förnödenheterna". Som binäring intar nu skogsavverkningen en central plats 31)
och under 1870-talet stod skogsawerkningen "i sitt fulla flor". 32)
Uppmärksammas bör, att storskifte genomförts omkring år 1850.
Före storskiftet fordrades HM:t särskilda tillstånd för att få avverka skog. I socknarna söder om Malung - Äppelbo och Järna - hade storskifte verkställts redan före år 1822, Hans Järta uttryckte i sin berättelse år 1822 en önskan, att även Malung och Lima skulle få storskiftet genomfört med det snaraste, så den kunde börja sälja skog 33)
Andra binäringar var, kolning och tjärbränning, försäljning av såg- och byggnadstimmer samt "upptäljde bjälkar", försling av malm, järn och handelsvaror, takspån upptäljdes och stickor späntades vilka forslades till närgränsande orter och såldes. Hästar och fårskinn köptes i Norge, hemfördes och såldes i omkringliggande orter i fögderiet. Av fårskinne tillverkades skinnkläder. Redskapen tillverkade man själv. 34)
Kronofogdens femårsberättelse för 1865-70, angående Malung, är skriven av Nissjers Lars Olsson å komunalnänndens vagnar. Där omtalas att 3/8 av boskapen födas genom avbärgning av skogsslogar eller s.k. myrhö med undantag av hästar som äter råghalm, "hack" och havre, I Transtrand åt korna renlav (dialekt vitmossa) och löv samt "myrhöfoder" vilket säkerligen uppgick till 5 å 600 lass per år 35)
Under rubriken "Annan klädsel" omtalas, att nationaldräkten lagts bort, man hade istället börjat köpa "kostbara tyger måhända hufudsakligen vad Malung beträffar till följd af invånarnas större lätthet"(ordet lätthet har sedan överstrukits och ersatts med) "penningtillgång och lifligare beröring med andra landsorter". Vid 1870-talets slut var sockenmagasinet tomt på spannmål. Inget laga skifte hade förekommit inom fögderiet, 36)
Sammanfattning
Detta material anser jag belyser bygdens näringar och kanske också utvecklingen till en del. Materialet är i minsta laget för att man skall kunna dra några säkra slutsatser, men vissa tendenser kan skönjas. För att förstå näringarna och utvecklingen inom området, bör naturligtvis en ekologisk aspekt läggas på detta.
Det karga och kyliga klimatet med jord av låg bördighet ger inga stora skördar, därför har man haft stor boskapsskötsel vilket i sin tur lett till foderbrist för kreaturen. Detta tvingade bönderna in i skogarna för att skaffa fram foder, tillräckligt för vinterbehovet. Av denna anledning har säkerligen många av våra fäbodar uppstått.
Bönderna i Övre Dalarna kunde inte livnära sig endast på jordbruket och boskapsskötseln, liksom bönderna ute på slätten med bördig jord, kunde göra. Därför måste man utnyttja allt vad naturen kunde bjuda. Det är inte bara huvudnäringen - jordbruk och boskapsskötsel med fäboddrift och myrslåtter jag tänker på, utan även binäringarna. Vi vet dock, att för en stor del av befolkningen var någon sorts binäring av största betydelse för att klara försörjningen, men utan sädesodling och boskapsskötsel hade tillgången på föda varit alltför bristfällig. Resultatet av detta blir, att binäringarna gav ett nycket välbehövligt tillskott till hushållet om inte direkt i reda pengar, så i alla fall i varor som man till bytt sig på ex, vis någon marknad i Sverige eller Norge,
Vi kan ta ett exempel, Om en person skulle köpa salt på annan ort, måste han ha något att betala med. De egna jordbruksprodukterna behövdes för den egna försörjningen och den person man handlade med, kanske inte var intresserad av sådana produkter. Man kan nog anse att dessa produkter utgjorde mer eller mindre en ubikvitet för Västerdalsbönderna i det gamla bondesamhället, enär de andra orterna man handlade med som oftast hade det bättre ställt inom jordbruket. Det var då av största betydelse om man kunde komma med någon annan begärlig bytesvara som om möjligt inte tillverkades på den orten. Då kanske byteshandeln gick bättre och man fick bra pris för sin vara.
IV Malung år 1970
Till Malung angränsande kommuner är, i norr Lima, i öster Venjan, söder on Malung ligger Äppelbo och i väster gränsen mot Värmland.
Malung tillhör de mest småbruks betonade områdena i hela Dalarna. 80% av samtliga brukningsenheter är mindre än 5 hektar. Endast några få brukningsenheter är större än 10 hektar. Skogsbruket har spelat en större roll, men dess andel av sysselsättningen minskar starkt, genom dess snabba rationalisering.
Malung har inga besparingsskogar. Skogsbolagen äger 42% av Malungs skogar, vilket är en mycket hög siffra, särskilt om det jämföres med ex.vis Lima, där bolagen endast äger 8% av skogen. Korsnäs är det dominerande skogsbolaget i Malung medan Uddeholms AB är det näst största skogsägaren i detta område, vilket förklaras av att västra delen av kommunen avvattnas till Klarälven i Värmland.
Från årsskiftet 1970/71 bildade Malung storkommun med kommunerna Lima och Transtrand. Den nuvarande landarealen är 4153 kvadratkilometer. Antalet invånare är 12558.
Malungs centralort är en starkt industribetonad tätort, relativt ensidigt inriktad på konfektion och läderindustri med ett hundratal större och mindre företag vilka sysselsätter 2/3 av de förvärvsarbetande inom industrin 37)
Många av de personer som har stugor vid fäboden är sysselsatta inon ovannämnda industri.
Idbäcks by
Idbäcks by är belägen på västra sidan av Västerdalälven, ca. 2,5 kilometer från Malungs samhälle, I söder gränsar den mot Romarhedens by och i norr not Jägra by, I väster avgränsas byn av skog och i öster av Västerdalälven. Byn är ca 3 kilometer lång i uträckning norr - söder.
Bebyggelsen ligger vid skogskanten i väster, medan östra delen ned mot älven utgöres av åker och äng.
Byn Idbäck, på dialekt Ebäck, har i likhet ned övriga äldre byar flyttat ifrån sitt ursprungliga läge, vilket för Idbäck var vid Guckutjärn intill älven, där en byklase fanns kvar i mitten av 1800-talet. Mantalslängden från år 1571 upptar endast fyra skatteskyldiga och det är med all säkerhet deras gårdar som varit byns kärna. 38)
I 1644-års jordebok upptas fem gårdar för Idbäcks by, de norr därom liggande byarna, Jägra, Gärdas, hade vardera tre gårdar. Malungs socken hade samma år 135 gårdar liksom även Lima socken.39)
När gårdarnas antal fördubblades i början av 1700-talet, sträcktes byn ut i norr och söder.40)
I 1791-års nantalslängd upptas 18 gårdar för Idbäcks by 41)
Den kransbebyggelse som uppkommit de senaste hundra åren, har frigjort sig från den ursprungliga byklasen vid Guckutjärn. Norr om Idbäcks skola, byggd 1939, har man planerat fram en bebyggelse, som började ta form 1962.
Befolkningen ökade åren 1814 - 1914 från 124 till ca. 200, för att 1962 vara 437. 42)
Gränserna för Idbäcks by uppmättes åren 1846-47 och fastställdes 1848 av C. Setterqvist och C.P. Bergöö. Emellan åborna skiftades år 1850 av M.Köppen. Delningsgrunden var innehavda ägor sådana de genom stångmätning fanns bestämda i upprättad refbok. När byn skiftade omfattade den ca. 41 hektar åker, 64 hektar äng samt 3580 hektar skog. Byn hade alltså en liten åkerareal om den jämföres med de 52 hemman som fanns i byn. Resultatet av detta blev att varje hemman fick nöja sig med mindre än en hektar åker, men så jämt fördelade var inte inägorna. Mäktigaste åbon var Knot Olof Jonsson, med två hemman. Den minsta jordägaren var pigan Anna Persdotter med endast några få kappland åker och slog. 43)
Till den knappa åkerarealen gällde det att skaffa tillskottsjord. De som tillskiftats lämpliga myrar på hemskogen eller backar intill byn, odlade upp dessa. De många täpporna tillkom.
Hur viktigt det var med ”mulbetet" i skogen ovanför byn, kan utläsas i ett utdrag ur domboken hållen å lagtima ting med Malungs Tingslag i sockenstugan vid "Öfver-Malungs kyrka" den 21 febr. 1856. Idbäcks byamän hade den 14 naj 1855 lämnat följande ansökan till härads¬rätten 44)
”Begäres ett wite af 3 RD Banco för Hwarje gång någon af oss Genom Lötesgång öfwerstiger de utstakade Råskillnaderne Mellan Håbärgets Fäbodelag ok Idbäcks by. Om Fastställelse Härä Anholler Idbäcks Byamän"."'
Undertecknat av Mosa Mats Gudmundson, Knut Olof Jonsson, Knutjärs Jonas Eriksson, Sandbäck Gabrien Pehrson, mfl. 45)
Häradsrätten medgav också en resolution i ärendet, som upplästes i kyrkan. Ansökan bestreds av delägarna i Håbergets fäbodlag. Hur domen avkunnades har ej kunnat utrönas 46)
V Fäbodområdet
År 1663 hade Malung 53 fäbodställen 47)
och vid storskiftet 1850, fanns 64 fäbodställen med i nedeltal.16 fäbodstugor per ställe.48)
År 1958 företogs en inventering av fäbodarna. Då hade Malung 34 fäbodar i bruk och bland dessa låg Älgsjöselens fäbodar på delad andraplats när det gällde antalet stugor. Åtta stugor beboddes och antalet djur var 24 stycken 49)
År 1970 fanns det endast.ett hushåll kvar vid ovannännda fäbod vilka hade 7 djur (kor och kalvar).
År 1850 fanns det uppskattningsvis 15-20 stugor och 1970 hade antalet stigit till 46 stugor på vallen, vilkas ägare då liksom nu kom från byn Idbäck i Malung. Numera är några av stugägarna bosatta utanför ovannämnda by. Av de äldsta stugorna finns fortfarande tre stycken bevarade. Älgsjöselens fäbodar är beläget mellan Östra och Västra Älgsjöarna. Fäboden ligger på en höjd av 445 m.ö.h., medan de kringliggande bergen Knokarna öster om fäboden och Högåsen i sydlig riktning, når en höjd av 555 m.ö.h. resp. 568 m.ö.h. Fennoskandias huvudvattendelare passerar väster-och söder om fäboden, över Petsjöberget och Högåsen, vilket betyder att området väster och söder om denna gräns awattnas till Klarälven i Värmland medan övriga områden awattnas till Västerdalälven.
I äldre handlingar benämnes detta område där fäboden är belägen – skogen mellan Malung och Dalby-Norra Ny socknar i Värmland - för Tiomilaskogen.50)
När Älgsjöselens fäbodar började användas vet man inte, men de är säkerligen nycket gamla. Den äldsta nu kända säkra dateringen återfinns i Kopparbergs läns jordebok från år 1663, upprättad av den dåvarande landshövdingen Gustav Duwall, vilken var en mycket nitisk person. Som följd av denna landshövdinge nit upprättades ransakningsprotokoll över fäbodarna i samtliga dalasocknar
under åren l663-65. Instruktionen är avfattad av Kongl. Kannarkollegiun den 20/12 1662. 51)
I denna fäbodlista finns Älgsjöselens fäbodar medtaget. Där står; "Elssioosätra 1 fäbooställe som Pär Knutson i Ebäck, Byril Bondeson ibm, Pär Ersson ibn, Tonas Larsson ibn, Pär Larsson ibn, bruka". För Byxångsselens fäbodar, vilken också tillhör samma by, står följande; "Böxangen. 1 fäbooställe, brukas af Lars Pärson Ebäck, Erik Olson ibn, Carin Olsdotter jenta ibm, Erik Staffanson Gielåås, Michel Ersson ibn 52)
Här kan uppmärksammas att även två personer från Gärdås by hade sina fäbodställen vid denna fäbod.
En annan intressant uppgift i denna fäbodlista är den om Digerbergets fäbod.
Där står:"Digerbärga, 1 fäbooställe och brukas af Pär Larson i Ebäck" 53)
Enligt en del sagesman, har Idbäcks by inte haft någon långfäbod, "utan man var hänvisad att stanna vid samma fäbod hela sommaren". 54)
Men av namnen att döma,får man en annan bild av detta. Vi kan. lätt konstatera att en person med namnet Pär Larson har fäbodställen både vid Älgsjöselen och Digerberget. Det kan nog anses som troligt att detta är samma person, eftersom vi vet det ungefärliga antalet gårdar i byn vid denna tid. Det förefaller också mindre troligt, att två personer i samma by med så liten befolkning hade samma namn. Om dessa teorier kan anses korrekta, ligger det nära till hands att antaga att åtminstone denna person använt sig av två fäbodar under somrarna. Antagligen har Pär Larson använt Digerberget som långfäbod och Älgsjöselen som hemfäbod. Senare blev Digerbergets fäbod nedlagd.
I frågelistan ställdes en fråga angående hem- och långfäbodar till sagesmännen, vilka gav olika svar. Att märka är, att de sagesmän som är födda
före år 1890 påstår att "de som hade möjligheter (ägde vall etc.) utnyttjade gärna två fäbodar,' ex,vis Älgsjöselen och Byxångsselen". 55)
En annan av de äldsta sagesmannen säger, att "i mitten av 1800-talet flyttade min morfader mellan Algsjöselen och Byxångsselen. Vid Älgsjöselen var man på försommaren och vid Byxångsselen på eftersommaren".56)
Övriga sagesmän, födda efter 1890, påstår att man bara hade en fäbod. 57)
Det måste nog anses att båda svaren är riktiga och att en del familjer flyttade mellan ovannämnda fäbodar, åtminstone under mitten av 1800-talet och att detta senare helt upphört.
Vid den undersökta fäboden har myrjärnsframställning tidigare förekommit, därom vittna den slagg — numera överväxt av mossa och gräs — som finns nedanför en av sagesmannens stuga, närmare bestämt ligger slaggen i kanten av en myr vid gärdsgården. 58)
Myrmalm har också upptagits i Digerbergshålet 59) vid Digerberget, Den bäck som rinner från Djuphån heter Blästån. Där har med all sannolikhet funnits någon blästugn i gångna tider. Som framgått, har man alltså inte bara sysslat med boskapsskötsel inom detta område, utan man har haft flera sysslor för att klara uppehället 60)
En mycket gammal brunn har påträffats på vallen. Denna brunn är timrad nedtill i botten och enl, sagesmannen har den undersökts av Ola Bannbers. och daterats till 1000-talet, efter den timringsteknik som använts. Datering efter timringsteknik i detta fall, anser jag son högst tvivelaktig. Ingen person visste något om denna brunn förrän den hittades"- på 1930-talet, när man under grävning av en ny brunn på sanna ställe påträffade den gamla timringen. 61)
Vid grävning av en husgrund år 1944 hittades en pilspets tillverkad av myr-järn, vilken inte tillhör de senaste årens föremålsbestånd.62)
Det har också funnits en gammal mjölkkällare (mjölksel) där årtalet 1699 (?) var inristat.
Stockarna och årtalet finns fortfarande kvar, men är numera inbyggda i en stuga.
En rågskära ned årtalet 1747 finns också bevarad, vilket vittnar om gångna tiders rågsvedjor i fäbodonrådet. Man vet att rågfall funnits där
och då bl.a i Högåsens nordsluttning. Däron vittnar en gannal trästav där följande står inskuret ned kniv.
"ÅR! 1793 FÄLTE : WI : ET * FALL : NORv OM : GROP : FALLET".
På andra sidan av trästaven är delägarnas nann, bomärken samt deran andelar inskurna. 63)
Askrisberget och "fallbär" (hallon) påminner oss om svedjebruk. Namnet Askrisberget - påstår sagesmannen - skulle vara härlett ur detta, I askan växte "ris" (epilobiun och vildhallon). Något samband med trädet ask har det inte. Ask har aldrig växt i Malung. 64)
VI. Buföring Buföringsvägar Vallningen Myrslogar Transportdon
Buföring
Den största orsaken till att man flyttade upp till fäboden (buförde, buffer) med kreaturen under sommaren, var nog foderbristen som uppstod under våren hemma.i byn. Men det var nyttigt med fäbodlivet för både folket och kreaturen. Det var ett friluftsliv. Man var så glad över att få komma till fäboden över sommaren, delvis beroende på att man ofta hade väldigt dåliga bostäder hemma i byn. En del bodde i samma hus som ladugården (fjösä), med korna i ena rummet och folket i det andra. Det var trångbott och osunt hemma. Vid fäboden var fähus och boningshus skilda at. 65)
Man skulle upp till fäboden så tidigt man kunde på våren och kreaturen skulle klara sig på det bete som fanns i skogen. 66)
Man buförde till fäboden i början av juni och stannade där tills slåttertiden nalkades, i juli månad. Då buförde man hem till byn för att stanna där med korna ett par veckor. Korna fick då möjlighet att beta av det gräs som fanns i närheten av byn, medan folket var ute på gärdena och slog. Därefter flyttade man tillbaka till fäboden igen med korna, för att stanna där till slutet av septenber eller början av oktober. Det var då höst och kallades för "höstsela". Det förekom också att den första snön föll innan man hunnit buföra hem till byn. Under hösten och särskilt de sista veckorna vid vallen, blev det nycket dåligt med bete för korna, men man fick inte ta av höet i ladan, för detta skulle köras hem till byn under vintern. Ofta slog man vallen under sommaren när nan var nere i byn med korna, under slåttern där. 67)
Man fick dock inte buföra på en torsdag, då var det trolldag. Trollen buförde den dagen och då kunde det hända att korna blev trolltagna. 68)
Under min tid har man bufört till fäboden i början av juni och sedan har korna fått stanna kvar där hela sommaren tills någon gång under augusti månad, när man buförde hem till byn,
Buföringsvägar
Den stig man först använde sig av, var den s.k. Brovägen, Det är en mycket gammal gångstig och klövjeväg mellan Malung och Värmland, Redan år 1177 skulle Konung Sverre från Norge ha färdats efter Brovägen när han kom från södra Norge på sin resa till Nidaros (Trondhein), 69)
Nästa uppgift om denna stig får vi år 1670, när en tobakshandlare från Norge mördndes i Medskogen, inte långt från gränsen till Värnland, Gärningsnännen - två knektar - fick sin dom den 7 februari vilken lödj "Dy kunne bägge desse för sin wederstyggelige och öfwer=/modige gärning af Nenbden inte befryas ifrån lyffz=/straffet:Vutan dömas androm till Hwy (?) och warna=/ gel att halshuggas och å Stegel Läggias, effter Lagh /42 Cap. Eedz. ÖV.? §1 Högm. §15 Dråpm. §. 70)
Den plats där gärningsnännen halshöggs och steglades, har fått sitt nann efter detta, nämligen Stegelholen.
Det är en liten grusås bredvid Brovägen 71)
År 1686 färdades Konung Karl XI efter Brovägen, men i motsatt riktning mot Konung Sverre,72)
Brovägen användes av fäboden som gångstig, buföringsväg och klövjeväg ända fram till 1910-talet när landsvägen till Värmland blev byggd. Därefter ändrade de flesta färdväg 73)
På det ställe där stigen till fäboden lämnade Brovägen, står en gubbe tillverkad av en trästock. Denna hade tillverkats och uppsatts av några personer från byn Idbäck, däribland en person vid namn Hära Lars d:ä. Trägubben fick namnet Bondmarit Jonas efter sin upphovsman. Numera får han ofta heta Jonas i Skogen. Jonas i Skogen har efterträtt en äldre trägubbe år 1890. Den tillverkades första gången under 1840-50-talen, tror sagesmannen. Anledningen till att tillverka denna trägubbe skulle ha varit att det då var lättare att hitta avtagsvägen till fäboden. Numera står han där som ett minnesmärke och får "tugga i sig" vägdammet från bilarna som färdas efter Petsjövägcn. 74)
Under 1900-talet har flera olika buföringsvägar använts, först då den ovan nämnda landsvägen mot Värmland. Varför man bytte buföringsväg, berodde nog inte på avståndet till fäboden, därför att den gamla buföringsvägen var mellan 15-20 kilometer lång, medan den nya vägsträckan blev mellan 20-25 kilometer. Fördelen med den nya vägsträckan var den - enligt min mening - att man kunde köra med häst och vagn fram till Holselens fäbodar, eller åka cykel, varefter man endast hade 7 kilometer att gå till fots. Restiden efter bägge vägarna var nog ungefär den samma. Senare när det började bli vanligt med lastbilar, hyrde man ofta en sädan för att transportera korna fram till Holselens fäbodar, varefter man gick med korna de resterande 7 kilometrarna. Omkring år 1949 blev en skogsbilväg byggd upp till sjön Nissången och man ändrade åter buföringsväg. 75)
Man hade då endast några få kilometer att gå med korna efter sedan de åkt lastbil till sjön Nissången,
Några år senare byggdes Petsjövägen. Det var en skogsbilväg som tog av från Nissångsvägen och i stort kan man säga att den följer den förut nämnda Bro-vägen 76)
Från Petsjövägen byggde sedan fäbodlaget en bilväg fram till Östra Älgsjön och under de allra senaste åren har väg byggts fram till fäbodvallen Sommaren 1970 fortsatte vägbyggandet igenom fäbodvallen. Den nya vägsträckan är omkring 20 kilometer lång. Nu har man bara att beställa lastbil för transport av korna ända upp till vallen. Man behöver inte alls gå någon längre sträcka. När det äntligen har blivit bilväg fram till fäboden, är det endast ett hushåll kvar som har kor och kan utnyttja detta bekväma buföringssätt, men som upplysning kan nämnas att det inte är alla som har använt sig av lastbil. Några har i stället gått med korna efter landsvägen. Angående de olika stigarna och vägarna kan sägas, att Brovägen hade använts som gångstig i minst 800 år, låt vara att man inte vet om där fanns någon fäbod då, men folk färdades efter denna stig redan på 1100-talet och den har använts ända fram till 1900-talet, Den sista tiden användes den nog mest av fäbodarna i dess närhet. Sedan ändrade man färdväg i ca, 40 år, för att därefter åter färdas efter - i grova drag - samma sträckning son Brovägen hade,
Vallningen
Vid Älgsjöselens fäbodar har korna varit uppdelade i två hjordar 77) beroende på att det fanns mycket kreatur där. 78)
Den ena hjorden eller hopen kallades för Storhopen (Storhopin) och tillhörde hushållen från norra delarna av
övre- och nedre vallarna.
Den andra hopen kallades för Fallhopen (Falhopin) vilken tillhörde de ovannämnda vallarnas södra delar samt även Fallvallens hushåll. 79)
I vardera hopen fanns det mellan 20-30 kor (kur), samt getter och får, småkreatur (småkritter, smål8kräk). Storhopen var något större än Fallhopen, 80)
Någon bestämd avgränsning mellan olika löt går ej att fastställa, men det har med all sannolikhet funnits gränser. Under 1900-talet har man säkerligen följt de gamla traditionerna och det har fungerat som en tyst överenskonnels Man har haft en viss ordning på var sin sida av vallen som alla har följt 81)
Vallningen av kreaturen var en företeelse som skulle skötas mycket omsorgsfullt. Korna skulle fäljas till betet varje dag, 82)
Detta skulle pågå ända till långt in på höstkanten, även fastän myrarna hade "gulnat" 83)
Några större skogsavverkningar där det växte gräs, fanns ej förr, utan det var nästan uteslutande på myrarna man fick hålla till med korna 84) Vallningslista (gätterlista) Över vem och när man skulle valla, uppgjordes redan under våren. Det var mycket noga med detta. Vem som vallade från de olika hushållen spelade inte så stor roll, utom när de äldre kvinnorna (tsäringan) vallade. De var mycket noga med vem de fick valla emot 85)
Vallningen var så uppdelad, att man vallade (gätt) för en ko åt gången per person och man var alltid två personer som vallade (gätt ihop) och då vallade man sammanlagt för två kor på en dag.
Var man två personer från samma hushåll som vallade under en och samma dag (gätt sän dag), hade man vallat för två av sina egna kor på en dag. Annars vallade man "emot varandra" (gätt mot härara), vallarna var då från olika hushall och fick då vallat för var sin ko. 86)
Det var alltid två vallare, en storvallare (storgätter) och en lillvallare (lissgätter), Det var inte alla kor som ville följas åt, utan lillvallaren måste springa och jaga ihop dem (fös ihop d8m) så inte någon kreatur dröjde kvar 87)
De som vallade korna måste vakta dem mycket noga, så att de inte gick till någon myrslog. 88)
Korna vallades ända till Tomthån (Tömthån), Djuphån (Djöphån) och till Blästån (Bläståna). 89)
Det var långt att gå. Man släppte ut korna (löst) vid halvnio-tiden på morgonen eller något senare, utom på midsonmarmorgonen då man skulle försöka vara först med korna i Knokarna 90), för att få den s.k, midsommardaggen. Det förekom att man släppte ut korna redan klockan fem
denna morgon 91)
Före midsommar fick ingen valla korna till Knokarna, Det var liksom en tyst överenskommelse och denna respekterades också. Det där
befintliga gräset skulle sparas till midsommar och denna midsommardagg som fanns i Knokarna tidigt på morgonen, ansågs som mycket nyttig för korna, 92)
Sovholar fanns överallt i skogarna runt fäboden 93)
På kartbilaga nr IV har jag försökt kartera alla sovholar och dess namn vilka kunnat spåras med sagesmannens hjälp. Säkerligen har det funnits flera. Påfallande är det stora antal sovholar inom södra löten, vilket delvis kan bero på, att inom detta område återfinns alla äldre sagesman samt att de vallade flera år efter det man upphört med vallningen i den norra löten Korna gick alltid till någon sovhol när de skulle idissla. Där gjorde man
upp eld och åt den medförda maten, vilade en stund och ibland tog vallkullan fram handarbetet ex-vis någon stickning (stickgäl). 94)
Det berättas att Ida Matsson som var "storgättare", alltid sov en stund på sovholen (stannhoin) medan den yngre personen "lillgättåren", vaktade kreaturen och elden."Storgättåren" gick alltid i täten och "lillgättaren" gick sist och jagade på korna. 95)
Det var roligt att valla korna - säger en av sagesmannen, men nog blev det långa dagar. Man stötte sällan ihop med andra kohopar, därför att varje kohop hade sin egen löt att valla inom. En löt, var det område man fick ha sina kor på. Knokarna var inte uppdelade på någon löt, därför fick både Storhopen och Fallhopen beta på denna plats. Under en dag vallade man inom en begränsad del av löten och denna del kallades för en gässla.
Man hade olika gässlor för varje dag. Storhopens löt låg öster-,norr- och västerut från fäboden räknat, medan Fallhopen hade
områdena söder om fäboden. 96)
Vardera hopen höll sig inom sin löt. Endast en gång under sommaren bytte vallarlagen löt. Storhopen vallade då söderut inom Fallhopens löt, medan Fallhopen vallade norrut inom Storhopens löt. Seden var sådan, man skulle se hur bra bete de andra hade. 97)
En bevarad trästav berättar, att år 1873 dödades 4 kor och 16 småkreatur av ett åsknedslag på sovholen i Skeråsen. Detta hände under vallning.98)
En av sagesmannen var ofta vallpojke (gätterp8jtsi) och ibland lejdes han av andra. Han fick då betalt för detta. Femtio- till sjuttiofem öre var hans lön för en dag, samt den medförda maten. 99)
En förändring inträffade när man slutade med vallningen och korna fick ströva fritt i skogen. Det var i Storhopen man först slutade med vallningen,
omkring 1930, medan man i Fallhopen fortsatte med vallningen fram till 1935-1940. 100)
Varför man inte slutade med vallningen samtidigt i bägge kohoparna, tror jag berodde på att många av kreatursbesättningarna i Fallhopen tillhörde de äldre personerna på vallen och dessa höll mycket hårt på de gamla sederna. De var nog också rädda för att korna inte skulle hitta något att äta under dagen samt att de skulle bli borta över natten.
Det mest åtråvärda betesgräs på nitratrika skogshyggen var s.k. "r8sk". Särskilt mjölkalstrande ansågs "mjölktotör" (mulgedium alpinun) vara
En annan grässort kallades "hära" (nardus stricta) vilket gett upphov till ett gårdsnamn i Idbäck, 101)
Numera följer man korna endast en bit in i skogen för att få boft dem från vallen, varefter de får gå som de själva vill. De kommer sedan hem vid tre- fyra tiden på eftermiddagen, Numera finns det nycket gräs i skogarna i fäbodens närhet, efter alla skogsavverkningar som förekommit de senaste åren. Det är alltså ingen svårighet för korna att hitta födan.
Myrslogar
Det rådde ständig brist på foder till kreaturen. Allt gräs - var det än växte - skulle tillvaratagas för att kunna täcka kreaturens vinterbehov
hemma i byn. Varje hushåll hade sina egna nyrslogar att slå. Det var alltså bestänt vem eller vilka som skulle slå den och den myren. En myr kunde
också vara uppdelad mellan olika hushåll och det var nycket noga med dessa gränser, 103)
Hernandagen (12/7) var första slåtterdag på myrarna, sedan skulle höet nere i byn bärgas och sist slog man vallen vid fäboden medan höet nere i byn torkade. 104)
Ofta var myrslogarna belägna långt från fäboden och det tog då flera dagar innan slåtterfolket återvände från myrslåttern. En av sagesmännen var vid en sådan myrslog i Hallingdalen en hel vecka och under denna vecka kunde de slå endast en dag, för det regnade hela tiden. Hade man gått så långt ville man inte återvända förrän höbärgningen var avslutad. De bodde då i en timrad skogskoja. 105)
Om ingen koja fanns i närheten, använde man sig av en slogbod (nyrbu). En s.k,"nyrbu" var öppen framtill, taket sluttade bakåt. Sådana fanns bl,a vid Tomthån och i Medskogen. När man var vid den s.k. "Stenbua", övernattade slåtterfolket under en stor utskjutande sten. Under denna sten kunde också övernattning ske under vintern när höet hämtades. Intill sovholen i Mellanberget har det funnits en koja med tre väggar timrade av trä medan den fjärde, innersta gavelväggen var av jord och sten. 106)
Myren i Hallingdalen var indelad i tre slogar nämligen, Knutolaslogen, Erkarsjärsslogen och Sandbäcksslogen, 107)
D.v.s. tre hushåll hade slogar där på samma myr. Alla tre slogarna bärgades samtidigt. Tre personer skulle man vara från varje hushåll som hjälpte till. Det blev mycket hö. Hässjorna skulle packas ordentligt och de skulle vara tjockast på mitten och smalna av upptill så att vattnet rann av. Denna typ av hässja kallades för vinter-hässja och den skulle stå kvar där tills man kom och hämtade höet någon gång under vintern. 108)
Oftast var det mycket snö vid den tiden av året och det kunde vara mycket besvärligt att ta sig fram med häst och kälke. Därför var man flera personer som reste samtidigt till sina slogar. Det var dä flera hästar som kunde turas om att gå först och trampa upp vägen.
Michel Erson från Idbäck, hämtade sitt hö år 1671 den 7 februari. 109)
Det är den tid på året när snön ligger som djupast i detta område. Det kan finnas flera orsaker till att höet skulle hämtas just vid denna tidpunkt. Dels var myrarna vid denna tid på året som bäst frusna och höet hemma i byn kanske började ta slut.
Det var inte alltid man kunde enas om dessa transporter, därom vittnar en inlaga hos häradsrätten i Malung är 1855. I denna står följande; 11 Som en stor del af dem som äger väckt slogar pä Hanå kjölen samt norra och Södra Gjälassarna, under infallande djup Snö, vill undandraga Sig att deltaga uti vintervägens öppnande förbi Backselen och Rissenen till förenämnde slogställen, få vi i största ödmjukhet anhålla dett Härads Rätten stadfäster ett vite af Två RD Banco för den eller de som uraktlåter att deltaga uti vägens öppnande till sine höhämtninger, äfvenledes att fastställa ett vite på den eller de som icke infinner sig på den tid och det ställe der de skola Samlas och Rådgöra om hvilken dag vägen skola öppnas, och det af En RD Banco for hvarje Slogägare som sådant försumma 110)
Det finns många lokala benämningar på gräset som växte på myrarna. Vid Knektkojan och i Medskogen växte vallhö, vid Fastergolvet"vass"och i Hallingsdalen myrhö.111)
Gräs som var begärligt att bärga var "svarthuvu" (eriophorum vaginatum), Carex-arter som är mycket vanliga liksom också vattenklöver (menyanthes trifoliata). "Nunu" och "bregras" har inte kunnat examineras, 112)
Andra nann på gräset var "star" och "nålgras". 113)
För att få bättre höskörd är det bekant att Digerbergskölen dämdes upp under en somnar. Den låg då så att säga i träda. 114)
Som redan tidigare omnännts har myrhöet utgjort ett nycket viktigt tillskott i fodertillgången. Redan den 7 febr. år 1671 kan detta spåras i ett ovan omnännt rättegångsprotokoll, där två knektar var instämda för mord. Ett av huvudvittnena från Idbäck skulle ha infunnit sig vid rättegången, men kom inte, han " sades wara effter höö bortfeest". Att döma av protokollet, skulle detta varit en godtagbar förklaring till hans frånvaro, trots att han hört de båda knektarna samtala on mordet 115)
I en dombok från år 1830, kan läsas att Backselens, "Ålsås och Nysäters" fäbodlag hade tagit en ny väg och kommit in på en annan persons myrslog, vilken instämde de berörda parterna inför ting. De hade trampat ner slogen, och dess kreatur hade betat där när de gick förbi. De hade inte hållit gamla "farvägen". Han yrkade på ett "ansenligt vite" för de som med sin boskap inte höll den gamla färdvägen som av uråldriga tider legat bredvid slogen. 116)
År 1830 såldes en gård i Gärdas by på exekutiv auktion. Där upptas följande slogar Tomtslogan, 10 tunnland slog och röjningsland i Täpp Täppan, Sångåslogan, Finnpäholnen, 5 golv myrslogar i Hallingdalen, d.o vid Sångån, 2 d.o på Sjörismyran, 1 d.o vid Eljån 117)
Det var ett ansenligt antal slogar som hörde till denna gård. Av intresse är också hur slogaraa mättes och värderades i tunnland och "golv" 118)
Sjögräs bärgades också och sattes upp i hässjor. Sagesmannen slog sådant vid Tonthån 119)
vilket hässjades ute på en ö mellan Tomthån och en grävd kanal 120)
Hässjan var då skyddad not kreaturen, 121)
På myrarna sattes ett stängsel, tillverkat av smala trästänger, runt hässjorna. Detta stängsel kallades för en "r8ning". 122)
Förutom myrslåttern förbättrades fodertillgången även med renlav (vitmås8), vilken hämtades från Medskogen. Man rev också gräs med händerna under buskar och andra otillgängliga ställen där man inte kunde slå med lien, eller också tog man med sig hem, så mycket gräs- som gick att bära när koma vallades. På detta sätt kunde en idog fäbodkulla utöka fodertillgången.
Det berättas om en kulla som "rivit ihop" ett hölass som kördes hem under vintern. 123)
En annan sagesman säger sa här; "Hela höstarna bärgade vi löv i Fallvallen. Något löv fick korna under sommaren och resten förvarades i en lada till vintern, då det kördes hem på vinterföret i samband med vallhöet, 124)
Vid sekelskiftet och fram mot 1910-talet kan man i stort anse att myrslåttern upphörde. Orsakerna till detta kan vara flera, men den tilltagande industrialiseringen var säkerligen en starkt bidragande orsak. Många sökte andra arbeten och mer eller mindre lämnade den gamla bondenäringen, vilket i sin tur resulterade i att jordbruket och boskapsskötseln började avtaga. Man kunde då för en ringa kostnad få bärga hö på vallar och gärden som tillhörde de som lämnat den gamla näringen. Varför skulle man då slå myrar? Myrgräset var dessutom inte så omtyckt av korna.
Transportdon
När man använde den s.k. Brovägen för att komma till fäboden, måste man antingen bära packningen på ryggen, eller om man hade häst kunde denna bära packningen. 125)
När man bar packningen på ryggen användes en mes, lädersäck eller spånkorg (bölk8rg). Mesen var hemtillverkad och bestod av trä-vidjor baktill och i botten. Framtill - den sida som låg emot ryggen, bestod av en träplatta. Mesen hölls ihop av rep. Hade man inte en mes, kunde man ha en säck av läder(massäck) på ryggen att bära provianten i. Ömtåliga varor bars ofta i en spånkorg, troligen tillverkad av någon korgmakare i Våmhus.126)
Numera användes inte mesen så ofta. Ryggsäck av smärting eller liknande material användes desto mera samt spånkorg och då särskilt när man plockar bär 127)
När hästen bar packningen kallades detta för att klövja. Man hängde då packningen på bägge sidor av hästens rygg, fastspända i en s.k. klövje-bänd vilken låg över hästryggen i en s.k. klövjesadel. Klövjebänden var tillverkad av björkvidjor och den var öppen upptill.
Senare när man började använda landsvägen till Värmland fram till Holselens fäbodar, användes häst och vagn - en två, eller fyranjulig vagn. 128)
Dessa vagnar var försedda med järnskodda trähjul, senare kom en ny vagntyp försedd med gummidäcksbeklädda hjul. Hade man inte häst och vagn, kunde man åka cykel. Någon började också skaffa sig bil och då användes dessa naturligtvis. Man kunde också åka taxi till Holselens fäbodar, varifrån man var tvungen att gå de resterande sju kilometrarna.
De som hade häst och vagn måste byta vagnen not en s.k. "slip", för att kunna köra efter den steniga stigen. En s.k. "slip"är en primitiv släpkälke
son drages av en häst. Den är tillverkad av två trämedar med själväxt böj (h8nn) i ena ändan. Mellan medarna fanns en s.k. "flåstoock" (flåst8ck) och
stakar så att själva lastytan inte låg för lågt, cirka en fot ovanför marken. Denna släpkälke gled lätt, men den kunde också stjälpa.129)
De personer som inte kunde eller orkade gå, kunde få åka på denna kälke till fäboden, men det var sannerligen ingen trevlig åktur efter denna steniga och stubbförsedda stig. 130)
Stigen för körning med "slip" gick runt södra ändan av Östra Älgsjön och upp på vallen. När man inte hade häst eller kor, gick man ner till sjön där man ofta hade någon eka eller båt liggande. Omkring 1930 började många köpa roddbåtar av Malungstyp från Lima socken. Limakarlarna var kända som duktiga båtbyggare. Ett exenpel på detta är vår egen roddbåt vid fäboden, vilken är byggd av Göllos Martin i Lima år 1934,och fortfarande gör sin tjänst under somrarna. Årtullarna (århå) är tillverkade av trä. 131)
Roddbåtarna är tvärt avhuggna i för och akter, rund-bottnade samt försedda med köl under. Skillnaden mellan en eka och en båt vid fäboden är den, att en eka är flatbottnad och en båt har rund botten med köl. Förr saknade alla motorer till sina båtar, men under de senaste åren har många köpt sådana.
Numera när man färdas till fäboden efter Nissångsvägen och Petsjövägen användes nästan alltid något sorts motorfordon.
Det har även förekommit att man hyrt en flygmaskin i Malung för att flyga till fäboden. Den som först kom på den tanken var Algot Larsson i Idbäck. Denna första flygning till fäboden ägde rum i början av 1950-talet. Flygfält saknades vid fäboden, men flygplanet var försett med flottörer och kunde landa på den en kilometer långa Östra Älgsjön. Den sträckan var i kortaste laget för ett sjöflygplan att starta pä, men med tur, skicklighet, och mycket vind under vingarna, lyckades man återvända,
VII. Mjölkhushållningen och det dagliga kosthållet.
Förr i tiden hade- man ett mycket enkelt kosthåll. Den mat som man kunde frakta upp till fäboden under vintern, kördes dit på sista vinterföret ex.vis mjöl, gryn, salt, socker, hembakat tunn- och knäckebröd samt möjligen någon torkad frukt. Det övriga som skulle till fäboden bar man på ryggen under sommaren. Om sista föret var alldeles i slutet av vintern, kunde man också ta med potatis (joläppel), för sådan användes mycket vid fäboden. Potatisen gömdes då undan i sänghalmen, för att den inte skulle bli förstörd av frost, men ibland blev det så kallt att den trots allt blev förstörd. 132)
Potatis odlades också vid fäboden. Man gick då till fäboden på våren och satte denna. 133)
Nästan varje dag åt man fisk vid fäboden. Fisken fångades i någon närliggande sjö. Vid hemkomsten rensades fisken och saltades ner i träbyttor med lock. Ofta stektes fisken på glöden i öppna spisen (uppispisn) och man åt då potatis till detta. Även sill användes ibland. Denna hade inköpts i affären hemma. 134)
Torkad fisk och fågelbröst användes ofta som färdkost vid resor och vistelse ute i ödemarkerna. När Malungskarlarna gav sig ut på slåtter, förde de med sig torrfisk. Den var tillhandlad på Röros marknad i Norge, bygdens förnämsta handelsplats. Före användningen lades fisken i blöt i närmaste myr och bultades sedan med yxa. I en tid, när konserver var okända, utgjorde denna lätta och behändiga föda naturligen en idealisk reskost. Metoden att bevara föda i torkat tillstånd är med all säkerhet urgammal. 135)
Vetemjöl användes till gröt s.k. brödgröt. Man blandade mjölet med vatten. Namnet "brödgröt" skulle den ha fått därför att man hade bröd som tilltugg. Vetebröd bakades i den öppna spisen på en häll. Det ogräddade brödet lades på en järnhäll vilken övertäcktes med en plåthuv. Man eldade på sidorna och på huven. Detta bröd smakade mycket bra och det blev heller inte så torrt som vid vanligt bak.
Sagesmannen bakade också åt en annan person vid vallen, nämligen Järs Kerstin, och fick i gengäld både smör och mjölk till sin egen deg.
Denna primitiva bakugn finns ännu bevarad, men används inte numera. 136)
Limpa köptes inte, utan man bakade det mjuka brödet själv. Det som närmast kan jämföras med limpa Var s.k. tjockbröd (ts8ckbrö).
Mest användes tunnbröd s.k. potatisbröd (joläppelbrö), vilkets ingredienser var finmalet havremjöl och potatis. Numera användes mera vetemjöl och s.k. siktmjöl samt finare mjölsorter. 137)
Förr var det inte så noga vad man åt. Ofta blandades surmjölk och tunnbröd till en s.k. "s8ll", vilket man sedan åt. 138)
Konserver fanns ej förr i tiden, utom någon enstaka hemgjord konserv i glasburk. Senare blev det mera vanligt med hemmagjorda glasburkskonserver och numera köpkonserver eller djupfryst mat.
Från affären köptes: kaffe, socker, vetemjöl, salt, sirap och sill, men man levde för det mesta av de jordbruksprodukter som man själv kunde framställa. Det var inte så lätt att frakta mycket mat till fäboden då det skulle bäras på ryggen, utan man fick nöja sig med det som fanns där. 139)
Av de produkter som framställdes vid fäboden fraktade man hem till byn det som inte förbrukades på vallen.140)
Förr i tiden tillvaratog man alla produkter från korna. Av mjölken gjorde man ost och av grädden smör. Av detta skulle man sälja så mycket man kunde, eller byta till sig något annat i affären hemma i byn.
Messmör (misu) gjorde man förr och det tillverkas fortfarande om man har kor vid fäboden, likaså messmörsklimp (misuklimp) 141)
När man ystar (öst) fyller man grytan med mjölk - c:a 25 liter - varefter denna värmes något. Ostlöpe (löpil) tillsättes, sedan får detta stå en stund och "löpa" tills det hårdnat något. Då röres det sönder varefter det får sjunka ner och då klumpar det sig så att osten kan tagas ur och läggas i ett ystkärl. Det som sedan finns kvar är blåmessmöret. 142)
Löpen tog man från små kalvars löpmagar. Den skulle vara från en kalv som inte hade börjat äta hö, endast druckit mjölk. Man tog då löpmagen och saltade den samt slog på litet vatten. Av detta blev det löpe. Senare började man köpa löpen i affären. 143)
Blåmessmöret kokades ihop tills det blir brunt som messmör. Av detta kan man sedan koka messmörsklimp eller låta det koka ihop tills det tjocknar, varefter grytan sättes ut för avsvalning. När detta sedan kallnat, skall det röras om och då bildas messmör.
Klimpen kokades undan för undan, efter som man åt av den, men numera kokas all klimp i en gång. Det där med att man tog lite, undan för undan, berodde på att man var rädd för att få den bränd vilket inte var meningen. Det är mycket arbete med allt detta. Sagesnännen tycker att det är värt detta arbete då hemmessmöret och de övriga produkterna som man tillverkar själv, smakar mycket bättre än det man kan köpa i affären. De är helt självförsörjande med smör, messmör och ost nu för tiden, liksom de också var förr. 144)
De enda bär som plockades var lingon (lynnibor). Dessa frystes ned av den naturliga kölden på hösten och forslades hem till byn under vintern, samtidigt med att man hämtade höet på vallen. Lingonsylten (bermos) förvarades i kaggar. Hjortron, blåbär, rönnbär, hallon och svamp plockades inte förr i tiden - enligt sagesmannen - vilket skulle ha berott på att man inte visste att dessa var så näringsrika.145)
När man vallade korna, medfördes ofta en påse en s.k. "sletsiskräppa", vilken innehöll mjöl och salt av vilket man gav korna att äta ibland. Vallfolket förvarade sin mat i en s.k. "gässb8tt". En s.k. "gässb8ttM var en liten träbytta med lock på. Man hade ofta sur mjölk i denna, i vilken man
smulade sönder bröd tills det blev en s.k. "s811", vilket sedan åts till middag i skogen, när man stannade på någon sovhol (standhol). 146)
Hade man inte surmjölk i den s.k. "gässb8ttn", kunde man ha löpemessmör (löpilsmisu) eller långfil. 147)
Löpemessmör var en blandning av löpe och mjölk. I detta blandade man tunnbröd till en s.k. "s811" 148)
En smörgås hade man också med sig i skogen. Kaffe var en lyxvara, som mera sällan fanns med i ryggsäcken. Hade man kaffe med sig någon gång, dracks detta i all hemlighet. Men när vallfolket kom hem till fäboden någon gång under eftermiddagen, blev de ofta bjudna på vallarkaffe (gätterkaffä) av någon person på vallen. 149)
Kosthållet förbättrades undan för undan och man började även plocka andra bär än lingon. Förutom lingon plockades hjortron, blåbär och hallon. Det förekommer även att någon plockar rönnbär att göra gelé av. Detta är ett utsökt gelé, att äta tilsammans med ex.vis älgkött.
Numera odlas ingen potatis vid vallen. Den mat som nu förbrukas kan man lätt köra dit med bil. I och med dessa bekväma transportmedel, äter man ungefär samma sorts mat vid fäboden som man gör hemma i byn. Kött äter man ofta och även fisk, men fisken är som regel fångad vid fäboden.
En mycket vanlig maträtt vid fäboden är fisk - saltad abbborre - vilken steks på glöden i den öppna spisen. Denna maträtt förekommer nästan uteslutande vid fäboden, vilket beror på att man ofta saknar öppen spis hemma i byn, och då har man ingen möjlighet att laga till denna maträtt. Glödstekt sill förekommer också. Till dessa maträtter äter man potatis och ibland också hembakat tunnbröd, eller tunnbröd köpt i affären.
Filmjölk användes även nu i hushållet. Hemkärnat smör m.fl, hemtillverkade produkter från korna, är det nästan uteslutande bara de som har kor som har tillgång till. Övriga invånare på vallen, använder matvaror inköpta i någon affär nere i samhället.
Konserver köper man numera i någon affär och tar med upp till fäboden. 150)
De hemmagjorda konservernas tid är förbi. Det var mycket arbete med att själv konservera maten. Nu använder man frysboxar i hemmen för djupfrysning av maten. Vid fäboden finns det inga frysboxar, beroende på att det saknas elektricitet, förutom ett hushåll som har en liten privat kraftstation vilken alstrar ström för dess eget bruk.
Strömlösheten vållar inga problem när det gäller matfrågan. Man reser ofta ner till byn och då hämtar man den mat som behövs för de närmaste dagarna.
Oftast lagas maten numera på gasolspis eller på vedspis (väspis el. kokspis), även fastän många tycker att maten blir godare om den lagas i öppna spisen, men kokkärlen och den som lagar maten blir då mycket sotiga, så man vill helst undvika detta.
Många som tillbringar sin semester vid fäboden använder numera mat som går snabbt att göra i ordning ex.vis potatispulver och annan lättlagad mat, beroende på att man vill ha så mycket fritid som möjligt för sol och bad m.m.
Torrmjölk förekommer också, men då oftast som reservproviant om man inte skulle kunna köpa vanlig komjölk på vallen. 151)
Skillnaden i kosthåll förr och nu är mycket stor, vilket till en del beror på fäbodens omdaning från den gamla typen av fäboddrift med kor, till något som mer liknar en semesterby.
VIII Fäbodens föremålsbestånd. (Material, form, funktion)
Vid matlagning användes olika sorters pannor och grytor, ex.vis skaftpanna, stekpanna (stetsipanna) och storgryta för storkok 152).
Kaffepannan var tillverkad av plåt, någon enstaka person hade kaffepanna som var tillverkad av koppar. Senare kom kaffepannan med ben (kaffäpetter), vilken var bättre 153).
Kaffepannan med ben var tillverkad av koppar. Pannring, tillverkad av järn, användes för att ställa stekpannan och kastruller som saknade ben på, när maten lagades i öppna spisen. Nu när maten lagas på gasolplattor användes för det mesta kärl tillverkade av aluminium. Ost och messmör gör man fortfarande i storgrytan i öppna spisen.
Maten som tillredes i öppna spisen i någon järngryta smakar bättre än den som lagas på gasolkök. Vad detta beror på vet man ej, men sagesmannen tror att det kan bero på röken som sveper över maten när den står och kokar. 154)
Kniv, gaffel och porslinstallrikar användes inte i början av detta sekel, endast kaffekoppar av porslin fanns för dagligt bruk. Ofta användes en bunke av plåt och en träsked när man åt. Sagesmannens far använde träsked när han åt och när han hade ätit färdigt, torkade han av skeden på byxsidan
och satte sedan fast skeden i en springa i taket. Skedarna diskades aldrig. 155)
Några år senare - 1900-talet - började man äta på porslinstallrikar. Endast när man bjöd någon på mat och ville skoja, tog man fram träskedar och träskålar. 156)
Som förut omnämnts hade en av sagesmannen en bakugn av ganska primitiv modell. Den bestod av en järnhåll vilken var tillverkad av ett gammalt spjäll och över denna häll satte man en huv av plåt. Sagesmannen minns, att denna bakugn användes mycket omkring år 1912. Det fanns inte så många bakugnar på den tiden, utan denna gick i lån mellan de olika hushållen på vallen. Senare skaffades flera sådana bakugnar. 157)
I början av denna tidsperiod saknades separator, man kunde således inte separera mjölken. Den skulle stå i träskålar s.k. silskålar tills grädden låg utanpå mjölken så man kunde ta bort grädden (skum tå gräddn). Några år senare när separatorn blev vanlig, slutade man med dessa s.k, silskålar 158)
Smörkärna (tsinna) användes för att kärna smör med. Denna var tillverkad av trä, ett avlångt runt träkärl med en trästav vilken var försedd med en kringla nedtill. Denna stav drog man upp och ner i grädden tills det blev smör. Numera använder sagesmannen en mera modern mekanisk kärna, vilken vevas runt med en vev. 159)
I ladugården (fjösä) användes träkärl (trekärl). Varje ko hade sin egen hytta (hötta), i vilken man hade mjöl och salt på kvällen när korna kom hem
från skogen, eller också hade man kokat enrislag i en järngryta till korna. Enrislagen slog man över från järngrytan till kornas trähyttor och det
måste då vara regäla trähyttor som inte läckte.160)
Fortfarande använder sagesmannen träkärl i ladugården, men man använder också hinkar av plåt och av plast. 161)
De som inte har kor använder inga träkärl alls numera, utom någon enstaka person som ex.vis saltar fisk i en träbytta (fiskb8tt), men ofta saltas fisken i en glasburk.
Tallrikar och muggar av papp samt skedar, knivar och gafflar av plast, förekommer endast i något enstaka fall. För det mesta användes numera plåt, aluminium och porslinskärl i hushållet. Knivar, gafflar och skedar är tillverkade av rostfritt stål.
Förr när man fiskade med krok, användes ett vanligt spö - som man tillverkat-själv av björk - till metspö. Senare började man använda köpta bambuspön och numera använder de som fiskar ofta metspön av glasfiber i teleskopmodell. En del fiskar också med nät, vilket kanske var vanligare förr i tiden. Hemtillverkade nät användes, vilka var ganska grova i trådarna. Numera köper man näten vilka är tillverkade av någon mycket tunn nylontråd. Trådmjärdar har kommit till användning under senare år, även kastspön. S.k. fösnät användes mycket förr. För att kunna skrämma fisken i nätet användes en trästav (puls), med vilken man slog i vattnet innanför nätet tills man skrämt fisken i nätet. Åtta till niovarvsnät användes 162)
Numera är det förbjudet att använda denna sistnämnda fångstmetod.
Vid höbärgningen på vallen användes lie (lin), räfsa (härv), två stänger av trä att bära höet på (hävlar). Lien köptes, men orvet (h8rvä) var hemtill-verkat. Räfsan var oftast hemtillverkad och denna användes för sammandragning av hö.163)
Lieorvet var av typ stjärtorv med ändknagg i grenform och räfsan av typ enkelräfsa (räfsa med helt skaft).164)
Högaffel användes inte vid fäboden förr i tiden.
Fortfarande slår man vallen med lie, räfsar höet mod en räfsa, men man använder högaffel för att bära höet fram till hässjan. Trästängerna, de s.k. hävlarna användes också fortfarande när höet skall bäras någon längre sträcka.
Slåttermaskin och räfsa som drages av traktor eller häst, användes hemma i byn, men ej vid fäboden. I detta fall kan man inte tala om någon social reträtt, utan det är mera frågan om en funktionell reträtt, beroende på att man har maskinerna, men inte kan utnyttja dem på fäbodvallen. Orsakerna är nämligen flera, vallen är för stenig och för gropig att köra på, de enskilda ägorna är för små, samt lätt att fastna med en traktor.
IX. Klädsel
Vid fäboden (ati sela) skulle man ha de sämsta kläderna. Skorna skulle vara de sämsta tänkbara läderskor man hade.165)
När något kasserades hemma i byn, sade man som oftast, att det duger att ha vid fäboden (ä d8g full te a ati sela). 166)
Kläderna vävde man ofta i hemmen. Kvinnorna hade långa kjolar (tsotsilär) eller klänningar vilka nådde ända ned till skorna (skonn).
Under sommaren gick de ofta utan trosor (undibracker) Strumporna var hemtillverkade av grovt ullgarn och dessa nådde ända upp till knäna där man hade hemtillverkade strumpeband (s8ckband) 167)
På fötterna hade man högskaftade skor eller läderskor med näversula s.k, svenskskor. De sistnämnd användes ungefär fram till 1900-talet. 168)
Svenskskorna hade lädersula under och en tjock näversula invändigt. Utanpå skorna och runt hälen var det läder. 169)
Utanpå kjolen eller klänningen använde kvinnorna långa förkläden (f8rklä) och ofta hade de en liten väska för pipa och tobakspung.
Det var nämligen många kvinnfolk som använde rökvork förr i tiden.170)
Kvinnorna använde också hemvävda huvudkläden (himvevin huvuklä). En sorts tröja som var åtsittande i midjan användes också. De långa kjolarna nästan gömde fötterna. Detta var opraktiskt, för man blev blöt ända upp till knäna när man gick i skogen, men det var bara att försöka se glad ut ändå.
Inga långbyxor användes av kvinnorna, och hade man - förr i tiden - sett ett "fruntimmer" i långbyxor, hade man nog sprungit sin väg och trott att det var självasto skogsrået. 171)
Ett "fruntimmer" kunde alltså inte gå klädd i långbjncor, hur praktiskt det än hade varit.
När det regnade använde man hemtillverkade regnkläder, vilka tillverkades av vit väv och impregnerades med linolja. Regnkrage, regnförkläde användes och någon hade också regnhatt. Med denna utrustning kunde man hålla sig torr i regnväder 172)
Under vallningen i skogen kunde man ha, förutom ovannämnda kläder, en påse av grovt tyg med midjeband där man hade mjöl och salt år korna, en s.k, "sletsiskräppa" 173)
En s,k. "gällkoppa" medfördes också. Denna användes till att bärga gräs (riva gräs) i åt korna. På ryggen hade man en lädersäck där maton förvarades.174)
En s.k. "gällkoppa" var en stor påse, tillverkad av tyg med ett axelband. Man hade också en s.k. "gälkoppa", tillverkad på samma sätt som "gällkoppin", men mindre i utförandet. I denna förvarades handarbetet under vallningen. 175)
Karlarna använde läderskor och även de ovannämnda svenskskorna. Näverskor användes inte under sommaren, men däremot under vintern för att dessa var mycket varma. När man arbetade i skogen användes dessa och då med två par hemstickade strumpor inuti dem. Sagesmannen frös aldrig om fötterna när han använde näverskor.
Förr hade männen långbyxor liksom de även har nu för tiden, samt blåblus med ex.vis en skjorta under. Blåblusen drog man över huvudet, den var utan knäppning framtill. Kläderna var hemtillverkads och tyget till dessa klädor var ofta vadmal (vännmål) vilket vävdes i hemmen.
Finare tygor köptes.176)
En av sagesmannen berättade, att hans mor sydde både skjortor (stjotter) och kalsonger till barnen, medan farfadern sydde byxorna (brakkon). Hans mor vävde också vavmal till vadmalsbyxor, vilka användes under hela året. Ett tyg, s.k. mollskinn köptes. Detta mollskinn var bra, därför att det var flossat på insidan så att de var varma. Man kunde då gå utan kalsonger under sommaren. Mollskinnet var starkt att dra och slita på, men det var
lätt att riva sönder. Kläder köptes mera sällan. Under sommaren användes ofta s.k. skinntafsar på fötterna, i stället för skor. 177)
Barnen upp till fyra-årsåldern hade ofta en sorts koftor. Det var en sorts klänning eller kolt (k8lt), men vid fäboden kallades den för "k8ft".
Den liknade en klänning eller kjol. Denna användes av bådo pojkar och flickor. Efter fyra-årsåldern började pojkarna använda långbyxor. 178)
Under senare år har man börjat använda mera ändamålsenliga kläder, vilka är lättare och sportigare.179)
Man går inte omkring i gamla utslitna kläder nu för tiden, utan det är nya, vackra och mera praktiska plagg som användes. Detta sammanhänger mycket med att fäboden numera fått en annan betydelse än den hade förr, men man får heller inte bortse från en annan viktig faktor, nämligen den, att man har fått det mycket bättre ekonomiskt sett. När man numera går ut i skogen användes stövlar, på vallen använder man läderskor, träskor eller gymnastikskor.
Kvinnorna går ofta klädda i långbyxor och blus, vilket var otänkbart förr och under varma dagar baddräkt eller bikini. Förkläden användes mera sällan och de långa klänningarna är nu bortlagda.
Karlarnas klädsel har inte förändrats så mycket som kvinnornas. Endast under de senaste decennierna har där skett förändringar. 180) Mollskinnsbyxorna och vadmalskläderna är förstås bortlagda. Man använder lättare kläder av ex.vis bomull eller av syntetiskt material.
I början av 1950-talet började man använda träningsoverall. Det var då mycket populärt med sådana och nästan alla barn på vallen sprang omkring i sådana overaller. Även medelålders och äldre personor tog efter. Klädmodet har ändrats mycket och kanske mest under de allra senaste åren Nästan alla kläder som användes nu för tiden, är inköpta från någon ekiperingsaffär
X. Fritidssysselsättning
Förr i tiden hade man inte så mycket fritid. För det mesta var det att ta mesen, gå ut i skogen och försöka få tag på ved, man måste ha något att elda med.
Hade man inte problem med bränslet för stunden, skulle man ut och riva (bärga) gräs till korna. Fiska måste man också göra, om man skulle få något att äta. Under slåttertiden skulle slipstenen dras som oftast, därför att liarna blev slöa och måste slipas, vilket berodde på att vallen var ganska stenig och man slog ofta lien i sten (steheg). Granris och torv skulle hem och hackas sönder till strö under korna i ladugården. Arbetet hade räckt dygnet runt, om man bara orkat. Någon fritid i större utsträckning saknades alltså. 181)
Under försommaren kunde man träffas en stund på dagen när korna var i skogen. När sedan bärtiden och slåttern nalkades, blev det arbetssammare. Ibland hade man uppsittarkvällar. Det var mycket trevligt att samlas på en sådan under de mörka höstkvällarna. Kvinnorna hade då handarbeten ex.vis någon stickning (djol gäl), och karlarna berättade historier eller täljde på något. 182)
Man skulle elda med en speciell sorts ved dessa kvällar s.k. oppsittartorv (8ppsittsit8rv), vilken han högg från gamla furustubbar (t8rvst8mner). Dessa innehöll mycket tjära. Varför man skulle ha just denna sorts ved, berodde' på att man fick mycket bra lyse från öppna spisen av denna. Veden kallades också för lysved.
Ofta samlades alla personor som fanns vid vallen under sådana kvällar. Ingen förplägnad bjöds det på, det hade varit för kostbart.183)
Det fanns heller inget att bjuda på och då alla visste detta kunde de komma. Man behövde då inte känna sig skyldig att bjuda igen.184)
Trevligast var det när någon "rolig" person, som ex.vis Täpp Emil, Knekt Mats Erik eller Per-Otto i Erkarsjärs berättade historier. Täpp Emil berättade alla sortors historier. Knekt Mats Erik berättade gamla historier och då ofta om troll. Själv trodde han inte på troll, men han var mycket glad (gla, säl) om han kunde få andra att tro på dem. Vi småpojkar kunde han få på plats. Vi blev allvarsamma, men så skrattade han till ibland så att vi förstod att det inte var så farligt, 185)
Ibland lekte man sittlekar ex.vis tankeöverföring. Denna tillgick på följande sätts Den ena personen tänkte på ett speciellt föremål i rummet och en annan person skulle gå med förbundna ögon och leta upp detta föremål. De höll varandras händer och gick runt i rummet tills personen med förbundna ögon hittade föremålet. Detta fungerade ganska bra, för ofta hittade man på rätt föremål,186)
Om man hade uppsittarkväll hos Täpp Emil Matsson, eller som han ofta kallas Täpp Mats Erik, kunde man försöka med att få "sätet att gå". Detta var ett självväxt säte eller pall, helt i ett trästycke, med tre grenar som fungerade som ben. Detta "magiska" säte fick man förflytta sig på golvet. Detta tillgick på följande sätt; mänga personer lade händerna på sätet tills man täckte över hela sittytan och händerna skulle ligga kvar på sätet tills detta var uppvärmt. Då lyfte man händerna någon centimeter ovanför sätet och när alla flyttade händerna i samma rikting, fick man sätet att följa efter. Det gällde bara att se till att inget av sätesbenen träffade någon spik eller kvist i golvplankorna, för då stannade det
omedelbart. Man kunde också få det att lyfta på ett ben åt gången. Två av benen hade man namn på nämligen, ja-fot och nej-fot. 187)
Många personer vid fäboden tror att detta fungerade och Täpp Erik Matsson tror absolut på detta. Han tycker att det är helt naturligt. Personligen var jag närvarande en gång under en oppsittarkväll hos Täpp Erik Matsson när man fick sätet att röra sig. Det var för många år sedan, men jag kan tyvärr inte yttra mig över dess riktighet. .
Numera har man nästan helt upphört med oppsittarkvällar, om det över huvud taget förekommer. Det man nu kallar för oppsittarkväll, är inte av samma stil som det var förr. Det är inte alla på vallen som träffas, utan ondast några stycken personer från några få hushåll. Man dricker också kaffe numera. Historier berättas mera sällan, men kvinnorna sysslar ofta med något handarbete liksom de gjorde förr.
Den stora gemenskapen som fanns förr vid fäboden, är numera borta. Ofta har man så bråttom att man inte har tid att träffas.
Två hornblåsare fanns det också vid fäboden, nämligen Järs Kerstin och Nörstmo Halfvar d.ä. Sagesmannens far försökte också lära sig hornblåsning, med lyckades inte så bra, men han har i alla fall förfärdigat tre stycken horn som går att använda och dessa finns fortfarande bevarade i sagesmannens fäbods tuga. 188)
Hornblåsaren Nörstmo Halvar var född år 1852, och han hade lärt sig hornblåsning av sin mor och mormor. 189)
Han var en mästare i hornblåsning, inom vilket han vann många pris. År 1906 fick han första pris i hornblåsning vid Zorns spelmanstävlan på Gesundaberget och år 1910 doltog han i riks-spelmansstämman på Nordiska Museet. Ofta sjöng han sina hornlåtar. Många av de hornlåtar som fortfarande blåses, är upptecknade efter honom, 190)
Hornblåsning förekom både under fritid och även under vallning. Särskilt om någon ko hade kommit bort i skogen och man var ute och letade efter denna. När man hittat kon blåste man en låt som löd "Här är den du letar efter, leta inte längre". 191)
Då visste de övriga som var ute och letade att man hittat kon.
Numera finns endast en hornblåsare vid fäboden, nämligen Sven Bohm, vilken trakterar hornet mycket bra. Han blåser många av de hornlåtar som nedtecknats efter Nörstmo Halfvar. Under sommarkvällarna kan man ofta höra hans hornblåsning, vilket är mycket vackert.
Jakt och fiske förekom även förr som redan omtalats, men det var mest för att få något att äta. 192)
Det var främst hare som jagados, men även fågel. 193)
Fiskade gjorde man för det mesta i Östra Älgsjön men även i andra sjöar. Den fisk som fångas är, Abborre, mört vilken man inte äter, gädda samt någon enstaka laxöring. Förr fanns det just ingen mört men numera är de mycket talrika och då särskilt i Östra Älgsjön.
Någon dag under våren sedan man bufört, samlades kvinnorna på vallen och gick till skogen för att tillverka kvastar (bind limär) av björkkvistar. Dassa kvastar användes sedan till att sopa golven med i stugorna. 194)
Utflykter gjorde man också. Man gick då flera personer tillsammans till någon annan fäbod och besökte bekanta. Det var intressant och trevligt, fastän det kunde bli långt att gå. Man besökte bl.a. Hålidens fäbodar, Brändbergets fäbodar, Gärdåsselens fäbodar och Byxångsselens fäbodar.
Till den sistnämnda fäboden var det inte lika roligt att gå, därför att folket där träffade man som oftast nere i byn, då dessa också bodde i byn Idbäck 195)
Sammanfattning
Stora förändringar har inträffat inom detta fäboområde och då särskilt under de senaste decennierna efter andra världskrigets slut.
Den moderna utvecklingen har gått mycket snabbt framåt, kanske snabbast under 1960-talet. Detta har i hög grad drabbat fäbodområdet i efterhand sedan det först drabbat socknen och byarna. Hur förändringarna under 1970-talet kommer att gestalta sig, vet man into ännu.
År 1958 fanns det vid fäboden åtta hushåll som hade kor, men år 1970 endast ett hushåll med kor. Detta tyder på att man redan nu, eller inom en mycket snar framtid får anse den gamla typen av fäbodliv som ett avslutat kapitel. Numera används fäboden - liksom de flesta andra fäbodar - som ett fritidsområde för semestorändamål, med bad, roddturer, fiske, bärplockning, skogspromenader m.m.
Förr var det största problemet att få höet att räcka till hemma i byn åt korna. Det var detta som drev hushållen med boskapen upp till fäboden under somrarna. Numera har fäboden fått en helt annan uppgift än den hade förr. Under nuvarande tider med dess stress och jäkt, anser jag att fäboden har en mycket viktig funktion att fylla som rekreationsställe. Mjölkhushållningens tid är förbi, utom för dem som fortfarande har kor, och det dagliga kosthållet är numera ungefär det samma vid fäboden som hemma i byn. Likaså använder man ungefär likadana kläder på bägge ställena. Föremålsbeståndet följer också med utvecklingen i stort sett, men detta avviker nog mest från de övriga områdena som undersökts i denna uppsats när man jämför användningsområdena byn - fäboden. En viss eftersläpning förekommer om man jämför med byn.
Nya saker kommer senare upp till fäboden. En del moderna redskap kan inte användas vid fäboden av vissa skäl. Det är ofta fråga om en funktionell reträtt. Några större sociala reträtter har jag inte kunnat finna vid denna fäbod under senare tid.
Käll- och litteraturförteckning
Sagesman inspelade på band samt svar på frågelista. Inspelningarna utförda av författaren sommaren 1970,
Svar på frågelistan under febr.-mars 1971, källor:
Bohm Sven, född 1914 i Malungsfors, numera Idbäck Malung, (insp, av hornlåt)
Eriksson Gottfrid Hära, född 1905 i Idbäck Malung. (HGE)källor
Eriksson Ingeborg, född Edvardsson 1908 i Malungsfors, numera Idbäck Malung gift med Hära Gottfrid Eriksson. (HGE)
Eriksson Lydia Kristina Knekt, född 1900 i Idbäck Malung (KLKE) Hansson Elin, född 1884 i Idbäck Malung. (EH) End.frågelista.
Hansson Gustav Olt, född 1884 i Idbäck Malung. (OGH) Malmen Johanna Olt, född 1887 i Idbäck Malung. (OJM) End.frågelista.
Matsson Erik Täpp, född 1893 i Idbäck Malung. (TEM)
Persson Holger Hol, född i Idbäck Malung (HHP) Svar på frågelista samt uppsats om Idbäcks by.
Pettersson Wiktor Täpp, född 1908 i Idbäck Malung. (WP) Frågelista.
Korta muntliga och skriftliga intervjuer, 1970/71.
Aarnseth Mats (MA)
Eriksson Ellen Olt (OEE)
Haltorp Olle (OH)
Larsson Samuel Nörstmo (NSL)
Olofsson Mats Knekt (KMO)
Inspelning utförd av Uppsala Landsmåls och Folkminnesarkiv (ULMA) ULMA Gr. 7951 A+B, 7952 A. Idbäck Malung, Dal. Hol Ida Matsson 1958.
Teckenförklaringar
Ord inom parentes är benämningen på malungsdialekt eller annat språk.
Bokstaven har samma a-ljud som i orden kalla, kasta, tralla,
Bokstaven l är ett tjockt uttal av bokstaven l.
Bokstaven 8 = ö. Exempel på 8-ljud är engelskans "girl".
Bilagor till uppsats
Bilagor:
1
2
3
Bilder
Bildspel med bilder tillhörande uppsatsen
Inspelningar kassettband
Nedan finns inspelningar som Sven Olof gjorde i samband med uppsatsen.
Band 01A
Ida & Lydia 1958
http://malungsforetag.se/wp-content/uploads/2017/09/SOP01_SidA.mp3 Band01B
Olt Gustav Hansson Idbäck f 7/7 1884. Inspelat 20/8 1970
http://malungsforetag.se/wp-content/uploads/2017/09/SOP01_SidB.mp3 Band02A
Täpp Erik Matsson
http://malungsforetag.se/wp-content/uploads/2017/09/SOP02_SidA.mp3 Band02B
Hära Gottfrid och Ingeborg Eriksson 12/7 1970 Älgsjöselen
http://malungsforetag.se/wp-content/uploads/2017/09/SOP02_SidB.mp3 Band03A
"Jonas i skogen" & Stegelholen
http://malungsforetag.se/wp-content/uploads/2017/09/SOP03_SidA.mp3 Band03B
Hära Gottfrid och Ingeborg Eriksson 12/7 1970 "Silverbetseltjärn"
http://malungsforetag.se/wp-content/uploads/2017/09/SOP03_SidB.mp3 Band04A
Sven Bohm hornblåsning Älgsjöselen. 1-5 Aug 1970
http://malungsforetag.se/wp-content/uploads/2017/09/SOP04_SidA.mp3 Band04B
Knekt Lydia Eriksson Idbäck. Älgsjöselen 21/8 1970
http://malungsforetag.se/wp-content/uploads/2017/09/SOP04_SidB.mp3 Band05A
Hära Gottfrid Eriksson berättar. 13/8 1972 Älgsjöselen
http://malungsforetag.se/wp-content/uploads/2017/09/SOP05_SidA.mp3