En av dom legendariska saxarna. Foto från Rolf Malmén

Tidningsurklipp om saxtillverkning hos Malméns mekaniska om Petrus & August Malmén
Skanning från Rolf Malmén


   

Stansmaskinen från Idbäck

    
Foto från Rolf Malmén

Det hände sig för länge sedan – på en av våra handskfabriker – att en målmedveten ung dam gick fram till den stora, starka karlen vid den stora stansmaskinen (s.k. armstans).
I händerna hade hon en packe skinnbitar och på dem ett dubbelt stansjärn, ett stansjärn som gav två fingerbitar vid utstansningen.
Hon lämnade över vad hon hade till den stora, starka karlen och begärde, att han skulle stansa ut så många bitar som möjligt.
Han tittade på henne skälmaktigt och något nedlåtande, och med salt på tungan sade han:
– Ja, men det är väl ändå som att skjuta löss med kanoner! Men visst skulle hon få sina fingerbitar. Han var inte ogin. Det hörde ju till rutinen.

Men den unga damen var sårad! Hon vände på klacken och gick ifrån honom. Hon tog hans skämt som kritik.
Det där med löss och kanoner tyckte hon inte om. För henne var det fråga om delar till fingerhandskarna.
Delar som skulle sitta på insidan av fingrarna, vara mjuka och följsamma och pryda handskar av senaste modell.
Handskar som skulle säljas vitt och brett omkring. Det var viktigare än både löss och kanoner! Hon sökte glömma förtreten, samtidigt som hon återvände till sin arbetsplats.

Men när chefen en stund senare gick förbi, kunde hon inte hålla sig längre. Hon tilltalade honom och berättade vad som hade hänt och vad som sagts.
Han tog emot men utan närmare kommentarer. Inte då. Men han fick något att tänka på, och tankearbetet som följde resulterade i ett beslut:
– Vi ska inte krusa någon stöddig stansmakare, vi ska ha en egen maskin. En maskin mer lämpad för den lättare stansningen,
  mer lättarbetad och snabbare, en maskin som passar ungdomlig och kvinnlig arbetskraft.

En filosofi började ta form. En filosofi som spred sig som ringar på vattnet. Och de ringarna kunde givetvis inte undgå att komma fram till mekanikern i Idbäck. Han som gjort både stansjärn och saxar.

Vi tar ett skutt framåt i tiden. Kanske ett år.

På verkstaden i Idbäck råder febril verksamhet, något av premiärnervositet. De hade ström framdragen till en elektrisk motor, och nu vill de se hur maskineriet fungerar.
Drivningen, om bordet går upp och ner, om knapparna fungerar, om fingrarna är skyddade.
För ett ovant öga ser apparaten ut mera som ett ”hembygge” än som en maskin. Allt ingående material är inköpt från Järnaffären, SPP i Hole, eller från Plåtslagaren i Mobyn.

Efter diverse justeringar installerades detta första exemplar hos en handskfabrik, som tacksamt tog mot.
Och visst gick den fort, apparaten gjorde ca fyra slag på samma tid som armstansen med tillmakning gjorde ett slag.
Det var väl i handskmakarens smak? Han ville fortsätta på den inslagna vägen.

Han ville ha en till. Och konkurrenterna ville också ha.
Mekanikern från Idbäck fick bekymmer – till följd av framgången.

För något mer ”hembygge” kunde det inte bli tal om. Stativet måste gjutas i ett stycke och ett balanshjul (också gjutet) måste till för att bättre ta vara på rörelseenergin i själva stansmomentet.
Mekanikern fick för ett tag lägga hammare och mejsel åt sidan, och istället skulle den gamla hyvelbänken komma till heders igen.
Den rensades från en massa skräp och gjordes tillgänglig för torkat, rätkluvet furuvirke från vedbodsvinden. Mekanikern blev modellsnickare.

En oerfaren yngling som stod bredvid och åsåg hur trämodellerna och en komplicerad kärnlåda växte fram, undrade i sitt stilla sinne, hur han – ”snickarn” – kunde veta,
hur modellerna skulle tillverkas och hur de skulle se ut. Han kunde väl inte veta, vad gjutarna i Mora hade för krav och önskemål? Han hade väl ingen erfarenhet av vare sig järngjutning eller modelltillverkning?

Något svar på sin undran fick ynglingen aldrig. Men så småningom fick han både se och erfara, hur från Mora Gjuteri levererades det ena gjutna stativet efter det andra, och det utan att någon som helst kritik på modellerna hörts av.
De stansmaskiner som nu växte fram i den lilla mek-verkstaden i Idbäck hade ”god industriell design”.  Att maskinen vann erkännande berodde till stor del på, att den var snabb och lättskött,
var bekväm eftersom operatören, d.v.s. den som använde maskinen, kunde sitta i normal, sittande ställning, och att operatören hade fingrarna skyddade tack vare tvåhandskopplingen.

För att få en liten vink om, hur maskinen sköter sig i konkurrensen och i omgivningen, tar vi oss friheten att följa driftschefen på hans rutinmässiga rond genom lokalerna.
Och när han kommer fram till stansavdelningen, slänger han spontant fram frågan: – Nå, hur går det här då? Och får omgående svaret: – Jo, tack, den här lilla stansmaskinen går som lärkvingar från morgon till kväll!

Stansmaskinen blev även patenterad (svenskt Patent Nr 100193 Klass28:b). I patenthandlingarna står särskilt omvittnat att övre stansplattan är fast, medan den nedre är rörlig i både horisontell och vertikal led.
(En konstruktion som är tvärs emot ”det vanliga”). Samt att alla rörelser är automatiskt styrda av ett särskilt manöversystem.

Säkerhetsstansen från Idbäck fick även vara med på en nationell maskinutställning i Ostermans Marmorhallar i Stockholm. Efter de kontakterna dök intresse upp från södra delarna av landet.
Säkerhetsstansen från Idbäck hade köpare så länge resurserna att tillverka den räckte.

En liten fundering till sist: Den där målmedvetna unga damen, som i händelsernas början gick sin törnrosa vandring fram till den spydige stansmästaren,
hur gick det för henne sedan? Jo, hon finns kvar i produktionen ännu när den lilla stansmaskinen ”går som lärkvingar från morgon till kväll”.
Men med den skillnaden att nu är det hon själv som bestämmer var, när och hur de olika stansdetaljerna ska stansas.
De har blivit jämnbördiga, hon och han. Men de är goda vänner. Såta vänner. Ibland när de möts därute på golvet, ler de i mjugg mot varandra.

Bertil Malmén, utdrag ur “Da ne flugor ô brômser” nr 1 2000.

När smeden fick lämna sitt bidrag till skinnhanteringen

Här i vår bygd är det många symaskiner som snurrat under årens lopp och kanhända mer eller mindre i takt med modets växlingar. Från gamla symaskinerna har kommit fram plagg i skilda former. Alltifrån de gamla hedervärda skinntröjorna med dubbla knapprader på bröstet och slejf i ryggen vidare till krigs- och beredskapsårens militärpälsar och fram till dagens grannlåt i damklädsel och skinnknuttarnas blanksvarta uniformer.

Men vid sidan av all denna plaggtillverkning, är det en annan yrkeskategori som mer i det fördolda fört sina traditioner vidare; Handskmakarna, handskmakeriet har gamla anor. Den som –oavsett om det är en hon eller han- kunde sy en fin, smidig fingerhandske, den stod högt i kurs. Värdefull för arbetsgivaren och ”guld” värd för säljaren.

På 30-40 –talen fanns här i Malung en firma som var framstående på handskar. Bröderna Hanssons Handskfabrik. De var i viss mån specialister och de var måna om att ligga långt framme ifråga om tillverkning och arbetsmetoder.

En dag – i skarven mellan sommar och höst – kom en av Hansson-bröderna hem till Petrus Malmén i hans lilla mekaniska verkstad i Idbäck. Och Hansson sade: – Hör du Petrus, nu har vi tröttnat på att sitta med saxen i hand och klippa till de här små fingerbitarna, nu lär du göra oss ett stansjärn, så att vi kan stansa ut dom!
Det var ord och inga visor!
Petrus lovade ingenting, men han funderade.

Nu hör det till saken, att vid den här tiden hade svetsningen och svetstekniken ännu inte hunnit upp till Malung och Idbäck. Så Petrus visste från början, att skulle han göra ett stansjärn, så måste han smida fram det ur en massiv stålbit. Och att smida fram ett stansjärn för endast en bit, en fingerbit, framstod redan från början som förfelat. Det smala verktyget skulle ”välta omkull” under hanteringen. Det måste bli ett ”dubbelt” järn med två fingerbitar bredvid varandra för att få stabil anliggning (se figur). Men det innebar också att han måste göra två hålrum parallellt med skenan i mitten. Skulle huggmejseln orka med detta. Och skulle värmen räcka till?

Som en första början satte han skaft och handtag på huggmejseln. Och startade ässjan – med motordriven blästerluft, och började smida.
Stålämnet kom från Vikmanshytte Bruk.
Ena smideskolet efter det andra brann upp, men stålbiten blev bara rödvarm. Smeden tänkte: – Ska jag få huggmejseln genom stålbiten, måste jag upp i nästan vitvärme.
Det blev nästan ett påtvingat avbrott i smidningen.
I det läget kom S P Perssons handelsbod i Romarheden och Hole in i bilden. De kom som en räddande ängel. Dom tog hem högvärdigt stenkol från utlandet. Det kom till Malung och Idbäck förpackat i säckar. Det blev räddningen. smeden fick stålbiten genomvarm, och då gick också huggmejseln igenom stålet.

Som avslutning på smidningen gjorde han dornar, kring vilka han kunde formera yttersidorna till önskad kontur. Men när han kommit så långt, hade det kostat åtskilliga slag med släggan och många droppar svett. Huggmejseln i ena handen och släggan i den andra.
Efter smidningen återstod att med filar och slipverktyg få fram en acceptabel skärpa i eggen. Svårt att få tag på filar som passade in i de besvärliga hörnen. Ty kravet på stansningen var, att efter stansslaget så skulle bägge fingerbitarna vara fullständigt utstansade. Det fick inte bli så, att skinndetaljen måste slitas eller rivas loss, för i och med det, så förlorade detaljen sin form.

Bröderna Hansson fick sitt stansjärn. Det skulle komma flera senare. Och de som sydde handskarna, tyckte det var bra, att alla fingerbitarna var lika stora och hade samma form.

Med tiden kom så svetsningen, och ungefär i samma veva började svenska stålverk att marknadsföra specialvalsat bandstål, just avsett för tillverkning av stansknivar och stansjärn. Dessa två saker – svetsningen och specialvalsade bandstålet- kom att radikalt förändra (förbättra) stansjärns-hanteringen även för skinnklädes- och handsktillverkarna. (Men elden i härden slocknade!!!).

Så en slutvinjett.
Det är ett känt faktum, att har en fackman eller hantverkare någon gång fått känna på, eller berikats av, ett verktyg eller annat hjälpmedel som berett honom stor hjälp och tillfredsställelse, ja, då vårdar han det minnet ömt och kanhända med tacksamhet, kanhända även med saknad.
Så ock i det här fallet.
Ty långt efter det att elden i smideshärden hade slocknat, så hängde där i smedjan kvar en säck – inte vilken garnsäck som helst – utan en säck som utgjort emballage för ett högvärdigt stenkol som S P Perssons handelsbod anskaffat från utlandet, och ett stenkol som en gång i tiden räddat en smeds heder i en brydsam situation.

Bertil Malmén, utdrag ur “Da ne flugor ô brômser”utdrag ur nr 3 1999.