Idbäcks by

A 4 Sandbäck Gabriel Gabrielsson
Född 1794-04-09 i Idbäck Död xxxx-xx-xx

A 4 Sandbäck Gabriel Gabrielsson

Född 1794-04-09 i Idbäck Död xxxx-xx-xx
Fader A 1 Sandbäck Gabriel Gabrielsson
Moder Marit Ersdotter
Övrigt Annan numrering för Sandbäck Gabriel och Enic Karin:

gift 1818-11-01 med

A 5 Enic Karin Olsdotter

Född 1797-09-16 i Idbäck Död xxxx-xx-xx
Fader Ma 4 Enic Olof Persson
Moder Karin Ersdotter
Övrigt

Barn
Nr Namn Nytt blad
A 6 Per 1819-07-18–1819-09-08
A 7 Marit 1820-08-11
A 8 Per 1824-08-01
A 9 Anna 1826-11-25
A 10 Karin 1829-10-31
A 11 Olof 1834-03-31
A 12 Gabriel 1836-10-18
A 13 Karin 1839-06-23
A 14 Brita 1841-09-18

Övrigt Familjen flyttade 1828-05-15 till Ås socken i Jämtland enl. HF.
De tre äldsta barnen är födda i Idbäck.

På vägen mellan Föllinge och Hammardal passeras en högt belägen by med namnet Störåsen. Vid den nu mera nedlagda skolan finns en minnessten med följande inskription:

”År 1827 hitflyttade följande familjer från Dalarne till Störåsen och bröt ny bygd: Hol Anders Andersson och hustrun Kärstin med 4 barn från Mora. Stor Henrik Andersson och hustrun Kärstin med 6 barn från Leksand. Anders Persson och hustrun [?] med 2 barn från [?] Gabriel Gabrielsson och hustrun Karin med 2 barn från Malung. Israel Anders Andersson och hustrun Anna med 3 barn från Gagnef (27 personer). Stenen restes år 1927. Då 117 personer”.

”Hit kommo våra fäder och bygde nya hem. Och yngre slägten träder i stället efter dem. Du sena slägte gör vad fädren ej förmått. Var tacksam dock derför att du fått bättre lott. Ja Gud har här oss givit ett kärt och lyckligt hem. Det största Gud har givit det är dock frälsaren. Allt härintill har Herren hjälpt oss. 1 Sam. 7.12.”

Som dalmas och malungsbo kommer självfallet frågan, vad var dessa för personer och vad var orsaken till en sådan utvandring?

Husförhörsboken för Idbäck 1825 – 1834 berättar följande: På gård n:o 1, som bör vara littra A i Idbäck, bodde de här uppräknade personerna: Sandbäck Gabriel Gabrielsson f. 9/4 1794, g. 1/11 1818. Hustrun Enik Karin Olsdotter f. 16/2 1797. Son Per f. 18/7 1819 d.8/9 1819. Dotter Marit [i Jämtland kallad Maretha] f. 11/8 1820. Son Per f. 1/2 1824. Hustrun Karin var dotter till Enik Olof Persson och Anna Persdotter från littra Ma Idbäck.

Längst ner på sidan står.

Hela hushållet utflyttat till Ås socken i Jämtland den 15 maj 1828.

Här skulle väl våra kunskaper om familjens öden ta slut, om inte Föllinge hembygdsförening hade utkommit med ett antal minnesskrifter av olika slag, bl.a. om Störåsen.

 

Dessa skrifter att åren 1818 – 1841 var Michael von Törne landshövding i Jämtlands län. Denne kände ett starkt behov av att stimulera till en positiv utveckling av befolkningsförhållandena i sitt län. Särskilt under 1809 – 1814 års krig hade fältsjukan skördat inemot hälften av de inkallade soldaterna, varigenom redan glest befolkade bygder blivit ännu glesare. (Här kan nämnas att Gabriels broder Per dog i fält 1808).

Därtill kom, att betydande arealer skogbeväxt mark, som bedömdes lämplig för läggande under plog, fanns litet varstans i det vidsträckta länet.

Von Törne, som själv var dalmas, kände till att storskiftet i Dalarna kommit visst missnöje åstad, och han visste, att den odlingsbara jorden i detta landskap redan var betydligt mera utnyttjad än i hans län.

Han lät därför kungöra, att de som bröt upp viss angiven areal ute i omarkerna i hans län, där odling ansågs lämplig, skulle i stats- och startbidrag erhålla 8 tunnor korn och 88 riksdaler 16 shilling banco, jämte skattefrihet i 30 år. Anbudet lockade en rad jordbrukarfamiljer från skilda håll i Dalarna att sälja sina marker och flytta norrut.

För Gabriel och Karin fanns kanske en annan viktig faktor.

Gabriel hade nämligen en syster, Anna Gabrielsson g. m. Göllors Lars Larsson född 22/2 1786 från littra M i Idbäck.

Denna familj hade flyttat till Jämtland redan den 11/1 1824. Det är väl ganska troligt att både Sandbäck Gabriel och Göllors Lars hade inhämtat sina kunskaper om Jämtland under skinnarresor. Det är känt att åtminstone Gabriel utövade detta yrke, ett yrke som även Gabriels son Olof lärde sig.

Första åren för nybyggarna i Störåsen var säkert mycket hårda. Området som hade blivit anvisat dalfolket var allmänt betraktat som omöjlig vildmark.

En så viktig sak som fiskemöjligheter fanns ej. Omkring denna milsvida skogsmark finns sjöarna Sandvikssjön, Föllingesjön, Ockern, Ottsjön och Gårsjön.

Vid dessa sjöars stränder fanns byar, vars invånare med bestämdhet vägrat ”utbölingar” att flytta in. Där fanns goda åkrar och värdefulla fiskevatten. Myndigheterna i Östersund hade därför anvisat just denna högt liggande skogsmark till koloniseringsområde åt dalkarlarna.

 

Relationerna till grannbyarna förbättrades dock mycket snabbt. Bristen på hantverkare, som var mycket stor i Jämtland på den tiden, gjorde att störåsborna blev uppskattade genom att samtliga kunde något yrke. Dagens befolkning vill gärna berömma grannarna i Ottsjön, vilka var de första av jämtarna i omnejden, som värdesatte sina nya grannar, och gav dem värdefull hjälp.

 

Vid besök i Störåsen hösten 1979 berättades för oss många episoder om detta. Bland annat omtalades att ottsjöbönderna odlade potatis åt störåsfolket de första åren, denna potatis roddes över Ottsjön och förvarades i en jordkällare som uppfördes för detta ändamål. Här kunde man sedan hämta potatis under vintern.

 

 

 

I Störåsen bereddes hudar, syddes pälsar och fällar, myrmalm upptogs och förvandlades till järn, av järnet smiddes verktyg. Det berättas att Israel Anders från Gagnef var den förste i trakten som av järn från myrmalm, lyckades smida hållbara vevar till kransågar.

 

Denna skicklighet gjorde att Störåsfolket, efter några år blev aktat av sina grannar och fick så småningom, inte bara rätten att fiska, utan rätten att uppföra både kvarn och såg.

 

Efter 18 strävsamma år som nybyggare ansåg Sandbäck Gabriel och Enik Karin det lämpligt att sälja sin gård och bli födorådsfolk.

Båda var nu över 60 år, hon 61 och han 64. Köpare var deras näst äldste son Olof Gabrielsson, av grannarna kallad an Oll Gabriel. Enligt köpebrevet, som skrevs den 1 maj 1858, var den kontanta betalningen 900 Riksdaler Riksgäld.

 

Fastigheten som Gabriel och Karin odlade upp, äges och bebos idag av Stina och Arne Larsson. Vid vårt besök fanns en ny ladugård med 16 kor och flera kalvar, på samma gård som det grå boningshuset som Sandbäck Gabriel byggde.

 

En stilla septemberkväll tar vi avsked av Störåsen. När vi åker genom byn känner vi stor vördnad inför minnet av de människor, man nyss berättat om, människor som i tysthet utfört en odlarbragd som för vår generation verkar fullständigt orimlig.

 

 

Skrivet av Inger och Arne Lövgren (Hb37) September 1979.

Länkar

Leave a Reply

Your email address will not be published.