Idbäcks by

Sandbäck Per Persson (A17), (1829-01-01—1888-01-13).

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

”GUCKU MARIT” I FOLKMUN OCH ARKIV

 

Nedan följer en berättelse om Gucku Marits öden. Berättelsen bygger på det som har berättats i folkmun i byarna Idbäck och Gärdås.

Om man jämför berättelsen med vad Nirs Erik Nordin (artikel införd i Övre Gäldet nr 3/92) kommit fram till genom att forska i kyrkoarkiv och domstolshandlingar så kan man se att man inte alltid ska ha för stor tilltro till hörsägner, dessa hörsägner / berättelser hinner förändras till ganska stora delar under årens lopp.

 

 

 

”GUCKU MARIT” I FOLKMUN

 

Gucku Marit Persdotter, Idbäck, var dotter till soldaten Per Olsson-Storfeldt. Hon var född 17/12 1821 och dog den 20/9 1862.

Gucku Marit var vid storskiftet ägare till littra Ka. Hennes gård, där hon bodde tillsammans med sina föräldrar, låg vid norra ändan av Guckutjärn (Idbäckstjärn). Närmare bestämt sydost om korsningen mellan ”Nedåteväin” och Guckurena. Idag finns inget på platsen som visar att det varit en gård där och det är kanske inte så konstigt då gården har varit riven sen minst 100 år tillbaka.

 

Marit hittades död i älven vid ”Lisstranda” i norra Idbäck. I husförhörsboken står följande: ”fanns död i elfven den 20 september 1862”.

I efterlämnade brevrader sade sig Marit nu söka sin himmelska brudgum, då den jordiska svikit henne. I husförhörsboken står också följande: ”Påstår sig hafva barn af Sandbäck Per Persson och förbjuden hans lysning enligt modrens anmälan”.

Innan hon tog sitt liv lämnade hon sin lilla flicka Carin till Sandbäck Anna Larsdotter.

 

Gucku Marit kunde inte få någon hederlig begravning utan jordfästes i skogen väster om f.d. Idbäcks småskola. Barnen hon hade med Sandbäck Per var: sonen Per Persson född 20/10 1853, han blev så småningom smed på Holarna, dottern Carin född 21/11 1861 död 29/11 1862.

 

Den i husförhörsboken nämnde Sandbäck Per Persson var född 1/1 1829. Han var son till Sandbäck Per Persson född 18/1 1806 och hans hustru Carin Andersdotter född 27/5 1806.

 

Sandbäck Per gifte sig den 19/1 1868 med Lissmyr Kerstin Ersdotter, Gärdås, född 22/9 1834. Efter äktenskapet tog han gårdsnamnet Lissmyr.

 

Efter att ha hört om hur Gucku Marit dog är det ganska träffande att få läsa om det öde som ledde till Sandbäck Pers egen död såsom det av tradition berättats i Gärdås.

Sandbäck Per eller Lissmyr Per, som han kallades i Gärdås, var hästhandlare. På hemväg från en affärsresa till Filipstad så ramlade han i en vak i Klarälven. Hans ressällskap försökte dra upp honom, men Lissmyr Per hjälpte inte själv till att ta sig upp ur vaken. På något underligt vis verkade det som han inte ville bli räddad utan ville drunkna, vilket han också gjorde.

 

Om det nu berodde på att han på grund av en dålig hästaffär som han gjort var rädd för att komma hem till sin argsinta hustru eller att han av någon mer eller mindre konstig anledning vill dö på samma sätt som Gucku Marit är det ingen som vet.

 

Göran Paulsson

 

 

 

”GUCKU MARIT” I ARKIVEN

 

”En tragisk kärlekshistoria i Idbäck 1862” ur Övre Gäldet nr 3/92.

 

Vid all släktforskning hittar man då och då anteckningar, som prästerna har noterat i marginalen om en viss människa. Upprinnelsen till denna berättelse hittade jag vid mitt sökande på Göllorssläkten från Tällbyn, varifrån min mormor härstammar. Där finns en Göllors Karin Andersdotter (1806 – 1867), som 1827 gifte sig till Idbäck med Sandbäck Per Persson (1806 – 1884). Dessa två fick fem barn, varav den äldste sonen Sandbäck Per Persson (f. 1829) blir den ena av huvudpersonerna i detta kärleksdrama.

 

Den andra parten får vi söka hos gratialisten och avskedade soldaten Per Olsson Storfeldt (1791 – 1864) i Idbäck och Gucku Carin Halfvarsdotter (1798 – 1877). Per Olsson var måg i Guckugården. Dessa båda fick sju barn, vilka alla kom att få leva under knapphetens kalla stjärna. Deras näst äldsta dotter Marit (f.1821) blir andra huvudpersonen.

Det som kom mig att försöka följa dessa två var prästens anteckningar om Gucku Marit, där stod ”påstår sig hafva 2 barn af Sandbäck Per Persson i Idbäck, förbjuder hans lysning enligt moderns anmälan […] fanns död i elfven den 20 Sept. 1862”. Det är bakom dessa torra upplysningar, som tragiken kommer fram när man går in och studerar domböckernas kalla fakta.

 

Kärleken Mellan Sandbäck Per och Gucku Marit började 1853 och resulterade i att Marit den 20 nov. 1853 föder ett välskapt gossebarn, som efter farfadern döptes till Per. Han står också helt följdriktigt som ”oäkta”, ett ord som tack och lov idag har försvunnit ur vårt vokabulär, men som vid den tiden, och en lång tid in på 1900-talet följde med personen i kyrkböckerna. Den stackars kvinnan, som födde ett barn, utan att vara gift, fick utstå den stora skammen, och även i en del fall bli helt utfryst av den övriga släkten. Den ’förmodade’ fadern kunde med fingrar på Bibeln svära sig helt fri från faderskapet och därmed slippa betala barnuppfostringsbidrag. Men vi får då komma ihåg att vid denna tid hade kyrkan och Bibeln samt lagens mässingsknappar en enorm makt och respekt hos allmogen. Detta medförde för det mesta att, sedan de blivit påminda om edens betydelse, och efter en, eller några, domstolsförhandlingar så kröp erkännandet fram från fadern.

 

Men i detta fall erkände Sandbäck Per på en gång sig som fader till barnet Per. Gucku Marit var helt säker på att deras förhållande skulle leda fram äktenskap, vilket Per också lovat henne. Deras kärlek fortsatte och efter åtta år föder Marit, den 21 nov. 1861 en flicka, som döps till Karin, och även nu erkänner Per sig som fader. Per hade även skrivit till sin far, som befann sig på arbetsresa i Hälsingland, och bett om dennes bifall till äktenskapet, vilket han också fick. Men av modern Göllors Karin fick de ingen förståelse för sin kärlek. Karin hade gett Marit stränga order att inte för någon berätta att Per hade lovat henne äktenskap. Varför hon hade en sådan aversion mot Marit får vi aldrig veta, kanske var Marits fattiga bakgrund en orsak. När Marit nu insåg att hon kanske aldrig skulle få äkta sin älskade Per, stämde hon Per inför tinget, för att om möjligt få ut så mycket som möjligt i bidrag av Per för de båda barnen. De hade förut kommit överens att Per skulle betala 25 rdr per år och barn, men detta tyckte inte Marit var nog. Detta mål kom upp i häradsrätten den 1 mars 1862, men då infann sig ej Per, varför han blev stämd, att han vid vite av 15 rdr skulle infinna sig vid nästa lagtima ting. Detta ting hölls fredagen den 19 sept. 1862, men rättens beslut gick emot Marits krav, varför Per blev dömd att betala 25 rdr årligen tills barnen fyllt 15 år.

 

Från tinget kom Marit hem till fadern vid 13-tiden, men han tyckte inte att hon verkade nedstämd. Han hade, som han sa vid rätten senare, inte sett att Marit ”vid något tillfälle låtit märka, att hon haft för afsigt afhända sig lifvet”.

På lördagsmorgonen, då fadern var utgången, tog hon sin 10 månaders flicka i skinnsäcken på ryggen och gick hemifrån strax efter kl. 8, och gick då till Sandbäck Pers föräldrahem, där hon frågade om hennes son hade varit där, vilket hon fick ett nekande svar på. Hon gjorde nu ett sista förtvivlat försök att övertala modern att ge sitt bifall till att de skulle få gifta sig. Men hon fick då höra att modern skrivit till prästen och förbjudit lysning för de båda och att således något äktenskap inte kunde komma till stånd. Tydligen var det modern som styrde och bestämde i huset, då vi vet att både Per och fadern var av motsatt mening.

 

När Marit gick därifrån var hon en fullständigt knäckt och förkrossad kvinna. Fadern sa åt Per, som just hade kommit in, att Marit varit där och att hon ville dig någonting. Per skyndade sig då efter Marit och frågade vad hon ville, men fick inget riktigt svar av henne, varför han återvände hem. Den Marit han nu hade försökt tala med, var en människa som helt förlorat tron på både mänsklighet och kärlek, och som nu insåg, trots ansvaret för sina barn, att det jordiska livet var för henne helt meningslöst.

Marit gick nu till Britta Ersdotter, som var gift med en farbror till Marits älskade Per, och de möttes ute på gården. De gick sedan in i huset och Marit bad Britta hjälpa henne att få ner den lilla flickan från hennes rygg. Hon stack sen en papperslapp i Brittas hand och bad henne gå med flickan till barnets far. Sedan skyndade Marit ut och på vägen därifrån mötte hon Knut Mats Gudmundsson, som då kom från kvarnen, och som hälsade på henne, men inte fick något svar.

 

Men Britta Ersdotter anade oråd när hon gick till Sandbäck Per med den lilla flickan, ty på papperslappen Marit gett henne stod nedklottrat, att hon nu gått för att söka sin himmelska brudgum då den jordiska svikit. Så när hon överlämnat barnet, talade hon om för sonen Per och Fall Jonas Persson, vilken hon träffat på vägen dit, att hon misstänkte att Marit gått och dränkt sig i älven. De sprang då ner dit och återfann Marit drunknad på grunt vatten. Trots att det bara gått ungefär en kvart sedan Marit lämnat Britta och att Per och Jonas försökte få liv i henne, som på den här tiden gick ut på att man rullade kroppen, fick de ge upp och inse att hon var död. Knut Mats Gudmundsson hade också kommit dit när de hade burit in Marits döda kropp i ett hus. Mats sa att hon ”afhändt sig lifvet, derför att hon icke, såsom hon önskat kunnat få fullborda äktenskap med Sandbäck Per Persson, till hvilken hon fattat kärlek”.

Från domböckerna tar jag med in extenso, dels Sandbäck Pers svaromål, som han fick hjälp av Knut Mats att skriva, dels grannarnas yttrande.

 

 

 

                                                    ”Svaromål

Å den Stämning som Pigan Gucku Marit Pers dotter i Idbäck Utvärkat å undertecknade.

Besynnerligt nog att Käranden nu Kan begära 30 Rdr årligen för Gossen sedan jag Kommit öfverens med käranden derom att till uppfostrings hjelp åt gåssen skulle det vara 25Rdr årligen med undantag af 3 år för hvilka det endast skulle vara 20Rdr årligen. Ock deröfver äfven vittnen Kunna af Mig anskaffas – Men för öfrigt Har jag allt jemt vidgådt hvad rätt och Skäligt är och vill det ännu godvilligt utgifva efter förmåga.

 

Då jag nu är inför Wällofliga Härads Rätten torde jag få vara trygg att det äfven å min Sida blir granskatt hvad Billigt och Skäligt är Ock detta har jag alt jemt velat hålla mig vid – Hvilket Icke torde Kuna af Käranden förnekas – att jag alt jemt Bidragit öfver min förmåga (så att säga) utity att mine föräldrar varit villige att gifva Käranden mången Skärfv som af mig icke kunnat åstadkommas.

Flere gånger har jag försökt att Godvilligt uppgöra med Käranden men alltid har någonting felat.

 

Jag vågar hoppas att Käranden vidkänner ock erkänner allt hvad hon utom de åfvannämnde 25 Rdr årligen för gossen bekommit. Men som sagdt är jag nu villig att lida allt alenast mina omständigheter vore sådana att jag kunde.

Äfven för det Sednare Barnet har jag velat i Godo uppgöra men Käranden kunde icke ingå förlikning då mina föräldrar icke velat underskrifva förlikninge.

Men det torde icke behöfva nämnas mera huru jag efter förmåga Bidragit med mat och mera, vid Kärandes Barnsängar det är Kändt måtte det också Erkännas. Ja måtte Käranden Erkänna allt Så torde det Blifva Klart att Jag, Onödigt Blifvit kallad inför Domstoln, då jag redan erkändt och ännu Erkänner hvad Rätt och Skäligt är – vidare har jag ej att anföra utan lämnar Saken i Rättvisans händer, nöjd med det utslag som faller, måtte då äntligen Käranden också blifva nöjd.

                 Malung den 19 September 1862

                 Sandbäck Per Persson i Idbäck”

 

Så följer här det gripande inlägget från fadern, där Gucku Marits grannar vittnar om hennes fattiga och förtvivlade kamp för tillvaron.

 

”Grannarnas yttrande Öfwer pigan Marit Pehrsdotter i Idbäcks dödsfall

                 fattigdomem Kunde hwara En stor orsak 2ne små Barn och Sig Sjelf Utan Näste och Uttan Uppehälle, Tomt Hwart Hon Sig wände och dät aldra wärsta En älskad Wän Som aldrig Har Kunnat Komma Ur Hännes Sinn för än Nu, och Som det Hördes af Henne Så Tyckte Hon Sig Icke få Rätt som Hon och Säger Sjelf I sin Lilla Skrift att Hon Igår stod för den Wärrldslige domstoln Män syns Nästan som Hon wille wädja Til den Högsta domstoln, Sanbäck Pär Person Hade fått Matts Gudmonsson Bägge i Idbäck att Skrifva Sin Talan Så att Ingen Ting Utte Blef af Hans Talan, och När Hon Kom fram Hade Intet Skriftligt Eij Häller Någon Wärn å sin Sida wid Sin åtterkomst Berättade Hon för fadren att Hon Hade Haft mer att Tilläga och Tala Män Blef Eij Tillåtit Eij Häller Tyckte Sig bliwa Hörd I sin Bäfwan och En faldt Som Hon warit I Sitt yttre, dät samma yttrade Hon för Sina grannar att Hon Eij fick omtala Huru Han Lofwat Hänne äktenskap Kanhända flera gånger Til och Mäd Låtit Skrifwa Til Hälsingland Efter fadrens Bifal Hwilket och fick där Han då wistades Män ingen Ting Blef af om dät Kommer an på Grannar Eller Honom alt är obekant Män att Hon dät Swagare Kjönet Har alltid Haft Hoppet där på.

Nörstmo Erik Pehr Son, d:o Pär Pär Son, Nörstmo Olof Persson, Hi Olof Ols Son, alla i Idbäck Malung.”

Det vanliga förfaringssättet vid begravning av s.k. självspillning, alltså de som själv berövade sig livet, var att de begravdes utanför kyrkogårdsmurarna. Men i detta fall ansåg domstolen att det fanns så många förmildrande omständigheter att hon fick en kristlig begravning inne på vigd jord.

 

Hur gick det då för de två moderlösa barnen. Den lilla flickan Karin dog endast 2 månader efter moderns död. Sonen Sandbäck Per Persson (f.1853) kom 1873 som dräng till Myckelbyn, först hos Karla Mats Jönsson, därefter hos lanthandlaren Nils Gustaf Eriksson, där han blev smed. Han gifte sig 1876 med pigan Britta Olsdotter från Risåsen (f.1846), som idag har ättlingar i Malung.

 

Marits älskade Per gifte sig 1868 med Lissmyr Kerstin Ersdotter (f.1834) från Gärdås. Då var modern Göllors Karin död sedan 1867, så nu kunde han själv bestämma över sitt liv.

Här slutar så den tragiska berättelsen om Gucku Marit som inte fick sin själs älskade.

 

Nirs Erik Nordin

I det här härbret, på den nordligaste av sandbäckgårdarna i Idbäck littra A, ska man ha placerat Gucku Marit när man fann henne efter sen hon dränkt sig själv genom att gå i älven vid Lisstranda, rakt norr om sandbäckgården.

Länkar

Leave a Reply

Your email address will not be published.