Leonard Rendal föddes i Lima 1873.

2 av bröderna for till Amerika. Leonard tog anställning i Gällivare där han var med och byggde malmbanan mellan Gällivare & Narvik

Dom bästa rallarna blev efter färdigställandet av malmbanan värvade till Stockholm för ombyggnad av Stockholms Centralstation

En arbetskamrat vid bygget skulle till det belgiska konsulatet, då han hade sökt jobb i Kongo och frågade om Leonard skulle följa med. 

Leonard följde med och det visade sig att han hade bättre meriter än arbetskamraten. Ett par veckor senare fick han ett brev att han skulle åka till Bryssel då han fått jobbet i kongo. Leonard återvände till konsulatet för att tacka nej, då han trivdes med sitt nuvarande jobb.

Konsuln hade då tagit fram en stor sedelbunt a’ 3000 belgiska franc och lagt på bordet. ”Det här är ditt om du åker”

Leonard Rendal skrev kontrakt på 10 år 1908
1914 drabbades han av malaria och blev transporterad på bår till London för vård.

Leonard fick medaljer av den Belgiska staten för sina bedrifter.
Under första världkriget hade Belgiska staten problem med ekonomin och utbetalningar av lön uteblev, lönen kom dock senare retroaktivt.
Korrenspondens om utbetalningar finns kvar från 1923

Leonard flyttade tillbaka till Lima, och slutade sina dagar som erimit i en koja vid Tisjön (Rendalsbo). Han blev 89år gammal

// Erik Jernberg Juni 2017

Avskrift av bläckskrivna originalpapper gjorda av Leonard Rendal som var morbror till Gottfrid, Frits och Märta Stolpe i Heden, Lima. J. Leonard f ödd 1873 död 1962

Den 7:de april 1908 ställdes färden med nattsnälltåget från Stockholms central till Göteborg dit jag anlände kl 7 på morgonen för att kl 2 samma dag gå ombord på ångaren Göthe, som skulle föra mig över Nordsjön till Antwerpen, varifrån jag skulle gå ombord på en av Belgiens Congobåtar som skulle föra mig till de svartas verldsdel. – 

Färden över Nordsjön var ej den angenämaste i sitt slag. det blev storm och sjön tornade upp sig i skyhöga vågorpå vilka vår tillfälliga bostad något ostadigt och mödosamt arbetade sig fram genom berg och dalar av vatten, då ångaren var på toppen av ett sådant berg och med fören dök ned i en vågdal kom aktern så högt att propellern kom över vattnet och gick i “tomme” vilket åstadkom att hela fartyget darrade då det befann sig på ett sådant vattenberg.

Vi voro två svenskar som gingo ombord i Göteborg med Africa som destinationsort, men på grund av att vi skulle bekläda olika embeten därute i det varma landet blevo vi skilda åt i Antwerpen. 
Jag gick ut som civil jernvägstjensteman och min kamrat som militär och skulle han stanna i Wavre för att genomgå en sex månaders kurs i skola för att lära sig språk m.m. 

Skall berätta en episod om vårt första dygns ångbåtsresa över Nordsjön: Nämnda svenske delade hytt med mig och vi lågo länge på morgonen kvar i våra kojer då vi på båtens rullning kände att det var en våldsam sjögång, min kamrat gjorde emellertid ett försök att stiga upp med den påföljd att han hamnade med huvudet före i den motsatta väggen vilket renderade honom en ganska synbar bulnad, vi voro emellertid starka för sjön bägge och befann oss efter omständigheterna väl. Klockan 9 f.m. kommer städerskan in i vår hytt och sade då till vår förvåning dessa ord: ” Då ni ej ger något livstecken ifrån er måste jag in och se om det gick med er, som det gick för två svenskar vi hade med på förra resan. 

Då jag på morgonen kom in i deras hytt, vilken är densamma som herrarna innehar, lågo de döda i sina sängar”
Sjöförklaringen lydde på gasförgiftning från lastrummet, men ryktet sade det var misstag på hytt och personer och att det var diplomatiska intriger som skipade sin rättvisa med giftgas; På samma resa var tyskar och ryssar med, och det är möjligt att ett drama utspelades där oskyldiga fingo sätta till livet.


Stockholm – Göteborg – Antwerpen

Resan gick emellertid väl över Nordsjön och på tredje dagen landstego vi i Anvers vars hamn med de många fartygen sida vid sida på avstånd ser ut som en stor skog av masttoppar. I Belgien stannade jag en månad dels för utrustning för tre års vistelse i de svartas kontinent; 

Jag måste rusta mig med fullständigt bohag: säng, sängkläder, kokkärl och köksattiraljer, sex kostymer, sex par skor samt vattenfiltreringsapparat vilket gick på en ansenlig summa penningar. Jag fick under denna månad tid att reflektera över mitt hastiga beslut att resa till centralafrika, även fick jag av stadens befolkning, som jag tilfälligt blev bekant med det vänliga rådetatt vända om och resa tillbaka till Sverige medan jag hade min hälsa i behåll, de berättade också att de flesta skandinaver som reser dit finner sin grav derute.

Utrustningslista, utkvitterad av Leonard Rendal inför Kongo-resan 4 April 1908

• Missionärshjälm vanlig
• Filthatt och schackel
• Rese-cap
• Vit kostym (drill ?)
• Brun kostym (fort ?)
• Handdukar, tvättsvamp
• Flanellbälten
• Par grå ullstrumpor
• Flanellskjorta
• Väst
• Kalsonger
• Myggnät
• Stearinljus
• Sy-kit
• Sax & kam
• Färgade näsdukar
• Sängkläder
• Regnrock

Men dessa råd förmådde ej ändra mitt beslut att bjuda de okända äventyren spetsen och den 9 maj gick jag ombord på den ångare som skulle föra mig till de svartas verldsdel. Det är högtidligt på kajen vid kongobåtens tilläggsplats i Antverpen denna dag då avgångssignalen från ångaren ljuder och landgången dras in, då stämmes landets nationalhymn upp av stadens orkester och tusentals meniskor äro församlade på kajen för att taga farväl till sina anförvanter och vänner vilket för många blir det sista, och den tanken trängde sig ovillkorligen på mitt sinne: detta är kanske din begravningspsalm. 

Färden gick så ut genom Engelska kanalen och ut i Atlanten der vi skildes från ett tilfälligt sällskap av en Amerikaångare som satte vestlig kurs, medan vår båt höll sydostlig.

Vi hade vackert väder med undantag av Biscayabukten som tar tre dygn att passera och är lika upprörd som Nordsjön. Under dessa tre dagar äro platserna i matsalen ganska glest besatta, då de stackars meniskorna äro mycket sjuka. Jag hade ej något obehag av sjögången och hörsammade villigt gongongens kallelse till bordets njutningar. Sedan vi kommo ut i Stilla Oceanen hade vi en härlig resa.


Antwerpen – Engelska kanalen – Biscayabukten – Kongo

Efter tjugufyra dagars resa på Congofloden anlände vi till Stanleyville, (nuvarande Kisangani). Staden är uppkallad efter upptäcktsresanden Stanley, som för femtio år sedan der startade sin flodresa i urholkade trädstammar, vilka utgöra infödingarnas fortskaffningsmedel på floden, och de kunna i dessa primitiva farkoster utveckla en betydande hastighet.

I Stanleyville voro stationerade två svenskar och en norrman till vilka jag medförde en ganska egendomlig present i form av en kagge norsk fedsild, denna, medföljande i mitt bagage hade vållat mig åtskilligt besvär under resan, bland annat måsta jag vid landstigningen i Africa betala sextio fran i förtullning för införsel av denna främmande vara från Skandinavien, vilket belopp föreföll mig ganska högt, då det till tre fjerdedelar översteg varans värde. 

Emellertid var ej priset för högt, som det visade sig, jag har aldrig sett en så simpel vara som en kagge norsk fedsild åstadkomma en sådan glädje och förtjusning som hos dessa skandinaver, ty de hade icke fått smaka denna salta fiskrätt på tre år, och dessa skandinaver saknar den och längtar att få smaka denna salta rätt, då det i tropikerna förekommer att man är hänvisad till att äta kött till nästan varje måltid. 

Dessa skandinaver tog emot mig med stora famnen och en fest med sillsexa som var välkommet efter den tröttsamma resan på floden.


24 dagars resa på kongofloden till Stanleyville

Efter ett par dagars vila anträdde jag åter färden, nu på jernväg emedan Congo-flodens rapider omöjliggjorde ångbåtstrafik mellan Stanleyville och Pontierville der floden åter blir segelbar och fortsatte, nu med flodbåt tills jag efter fyra dagar
anlände till min destinationsort Kindu och anlände dit den 24 juli 1908, således hade det tagit en tid av 77 dagar för att resa från Stockholm till centrala Africa.

Här skulle jag nu börja min verksamhet som jernvägsbyggare med infödda arbetare, men det fattades mig kunskap i deras språk, jag måste därför stanna hos en fransman för att lära mig något av de svartas tungomål och efter en månads tid fick jag “eget” folk och fick klara mig med språket bäst jag kunde, det gick emellertid ganska fort att lära, då jag ej hörde något annat språk än infödingarnes, kisneli-språket, emedan jag fick mig tilldelad en sträcka på tio kilometer som jag med dessa färgade jernvägsarbetare skulle göra komplett färdig Det gick emellertid bra och efter tre månader behärskade jag de svartas språk.


Framme vid slutdestinationen Kindu

Under de första månadernas verksamhet inne i den stora continenten hände en episod som gav mig en inblick i de inföddas barbariska seder: 

min första arbetssträcka gick över en mindre prärie med små holmar, beväxt med lövskog; jag observerade att arbetarne lemnade sitt arbete och gick till en av holmame för att se på någonting, jag frågade basen vad det var som så intresserade dem och fick till svar att det ligger en kvinna der; jag gick då dit och fann en infödd kvinna liggande i gräset med ett barn vid sin sida, barnet var dött och kvinnan sjuk och tydligen döende, bon rörde de torra läpparna, men intet ljud hördes från hennes mun. 

Vi måste bringa kvinnan hjelp och jag sände bud till närmaste sultanby som var belägen i yttersta kanten av prärien, efter någon väntan kommo fyra man av sultanens folk medförande två stycken bärmattor, i den ena lades det döda barnet i den andra den sjuka kvinnan och avlägsnade sig med sina bördor; som jag i min oerfarenhet ej kunde tänka mig något annat än de skulle bära kvinnan till byn och ge henne den vård som omständigheterna medgav, återtog jag min verksamhet med att ge akt på att arbetet gjordes på effektivt sätt. 

Efter någon tid lät jag min blick glida över prärien och fick då till min förvåning se karavanen med kvinnan och barnet avlägsna sig i motsatt riktning från byn, jag frågade då förmannen varför bärarna ej gingo till byn, och fick det stoiskt lugna svaret att skulle gå till begravningsplatsen och begrava dem båda. 

Men, sade jag, de skall väl inte begrava kvinnan innan hon är död, “jo när barnet har dött skall modern och barnet ligga i samma grav”. 

Jag fick då den hemska sanningen klar för mig att denna stam av naturbarnen begagnade sig av den hemska seden att levande begrava varandra. 
Jag sende ilbud efter karavanen att de skulle återkomma, vilket de även gjorde, och med hot om straff om de beöravde kvinnan levande befallde jag dem att bära kvinnan till sin by och lemna henne all den vård de kunde, de lydde också och gick till byn. 

Ofullständig i språket som jag då var fick jag aldrig tillfälle kontrollera om mina välmenta order åtlyddes eller ej, vilket torde vara ganska tvivelaktigt då detta var någonting nytt för dem och ej sammanföll med deras gamla grymma sed.

Förtjänstmedaljer, och utnämningsbrev från Belgiska staten

Pensionsutbetalning från Belgiska staten